Aftonbladet – 12 december 1866, sida 4

EPP We Nr -Isätt hvarpå extra ordinarierpa a Tor att I tramtiden bli en kunn!g och nitis tjensteman, äfven om detta arbete vore i si sjelft tilldragande, hvilket dock långt ifrå är händelsen. Ungdomstiden är lärotiden. De intryc man då mottager, blifva af mer eller mir dre afgörande vigt för hela lifvet, Är vå Jembetsmannabana i något fall så inrättad att ungdomlig ifver, lust och kunskapsbegä i stället att befrämjas, tvärtom motarbeta och nedtryckas, så måste detta öfva et ntomordentligen skadligt inflytande på de delen af tjenstemännen, fom för sådant är -Jutsatte; och ett dylikt skadligt inflytand utöfvas enligt vår föreställning genom de lönas. Måhända skell någon vilja framkomm: med den erinran, att om tjenstemännen intresse för tjenstemannabanan ej är lili gare och deras nit ej varmare, än att ds förlamas och afkylas genom en ekonomisi missräkning, så borde de icke beträda dei bansn. För vår del tro vi, att tjeostemän nen hysa lika stort deltagande och ifver fö sitt arbete som andra, oaktadt det i förste hand ej göres till deras egen fördel, at man mången gång eger anledning att be. undra den sjelfuppotfring och de mödor. som ef dem nedläggas på arbeten, hvilka utan tjenstefel kunde helt ytligt behandles. Särskildt äro de unga ifriga att med så myc: ken omtanka, skicklighet och skyndsamhet. som stå dem till buds, behandla dem före. Tlagda ärenden. Men cå de år ut och årin få arbeta snart sagdt utan ersättning, så skulle de vara mer än menniskor, om ej håg och lust så småningom försvunne och lemnade rom för Ikgiltighet och slentrian. Hurudant skulle t. ex, vårt köpmannastånd se ut, om de unga biträdena, eiter en lång och kostsam. lärokurs, nödgades ätskilliga år er beta utan pekuniär ereällning, med u sig ett först etter 8 å 10 är erhålla i lön lika mycket, som de nu få vid sitt första inträde på kontoret. Om någon vågade sig ia på den banan, så skulle han säkerligen ganska snart tröttna och lemna alltsammans. Någon anbängare af det nuvarand egystemet skulle måhäada tycka, att ?man bör lära sig krypa, innan man vill försöka gä?. Detta ordspråk ken visserligen, rätt fattadt, äfven här ega til mplignets likväl kan ifrågasättas, huruvida det blir möjligt att nå gonusin gå med stadiga steg och upprält hållning, om kryptiden ulsträckes allt för långt. Krypsndet, om ock i en annan bemärkelte, lärer föröfrigt vara en så väl hemmastadd färdighet inom embetsverken, men på samma gång så litet värd att ombulda, ait man ganska väl skulle kunna inskränka lärotiden till dess ernående. Och denlånga lönlöshetsperioden, då extra ordinarien för erhållande af förord, anden, d. ä. för hela sin framtid, är beroende af sina förmäns gunst eller ogunst, måste väl om något få anses för en god kryperiets skola. Vi anse visserligen icke, att staten bör aflöna tjenstemän, af hvilkas tjenst hon icke kan draga en mot lönen svarande nyttsz; men å andra sidan hålla vi det för ovärdigt af staten att begagna sig af några sina medlemmars ar bete utan att ersätta det. På alla andra områden an3es det som en gifven sak, att arbetaren är sin lön värd. Extra ordinariernes ungefärliga likar på andra områden aflönas så, att de med spar. amhet deraf ega sitt uppehälle. De unga ingeniörer t. ex., som genomgått teknologiska institutet, lärarne vid elementarläroverken och foikskolorna i Stockholm, provisorerna, kontoristerna, presterna — alla dessa m. fl. kunna vid inträdet på sina respektive lefnadsbanor påräkna ungefär så stor iokomst som extra ordinsrierna efter tioåriga sträfvanden. Men är då extraord:nariens arbete så värdeiöst, att det ej ens kan ersättas med vanligt renskrifrarearvode? Om detta är förhållandet, så ligger felet antingen deri, att undervisningen vid universiteten så litet som möjligt motsvarar silt ändamål, eller ock deri att det arbete, som anförtros honom, ej ens fordrar sundt förstånd. Hos universiteten kan väl knappt elet ligga, i så hög grad åtminstone, och om det extra ordinarien anförirodda arbetet är af så ringa betydenhet, hvad lär han då genom den e. k. tjenstgöringen vid embetsverken. Betrakta vi den förevarande frågan hufvudsakligen från statens synpunkt, så ter len sig i en lika mörk dager. I hand på len från universitetet nyss komne, i empetsverken anställde, extra ordinarien stic ses att börja med ivå pappersblad, detena ullskrifvet, det andra ogkrifvet. Hen tillsäges nu att på det oskrifna afskrifra det, kom står på det skrifna. Derom är intet utt säga; det måste så vara i början; men vå samma sätt går det, med få variationer, ir ut och år in. Det fanns fordom en sånglärare som förelade en sin elev ett notlad och lät honom under flera års tid enlast öfva hvad som stod på det bladet, med ge få tillägg. Men så ver också eleven rid lärotidens slut verldens förste sångare. öxtra ordinarien deremot har af sina blad iärt öga mer än han kunde vid lärotidens böran. Och likväl borde det väl vara ett hufrudskäl till extra ordinariers anställning, tt de skulle vinna nödiga insigter för att edermera kunna sköta de med en ordicarie lats förenade åligganden. Att renskrifninsen icke gifver sådana insigter är deremot ika säkert som att den eger en alldeles ärskild förmåga att väcka afsmak för hela mbetemannabanan och att genom sin föroffande verkan frampressa mången tung uck hos den, som eftersträfvar en annan ferksamhet än maskinens. Hvarföre äro xtraordinarierna äfven i detta afseende ämre lottade än andra unga män? Hvad kulle man säga, om ett förslag framställJes, att t. ex, den unge presten vid inträlet på sin bana skulle åläggas att renskrifva wr prostens predikningar och att under flera rs tid nästan ingenting annat få göra i betets tjenst. Tror man att han på detta t skulle, efter en tioårig tjenstgöring, hafva runnit någon erfarenhet och framförallt ågon sjelfständighet? Vi äro förvissade m, att man ieke tror det. Samma oresker öra frambringa samma verkan. Huru stor r då extraordinariens erfarenhet och sjelftändighet v:d slutet af hans lärotid? Säkerigen ganska små. Om detta länder till VY ra ÅN nu rr mm FR a— I mh ON OD PB Hör AR sv ARA AA