Aftonbladet – 12 december 1866, sida 4

erhålla insigtsfulla och dugliga tjenstemär ; Isom icke så ofta, till följd af bristande ii i Isigter, vore tvungna att gå i slentrianer nötta spär. I det system, gom hos oss rådande, synes deremot den åsigten hafv gjort sig gällande, att man så mycket sor : möjligt bör splittra sin verksamhet, bör b Jså mångsidig som möjligt och, hvilket ä Jen följd af det förra, s ytlig — vi had Jså när sagt — som möjligt. Ieke den sor eger de största insigterna, utan den som lä tast förmår inhemta och tillämpa de bruk liga formerna, blir ansedd som den skick ligaste. Man medgifver oss säkert att denna me tod är högst ogynnsam för bildandet a duglige embets och tjenstemän, men ka invända, att det ju icke är nödvändigt fö den unge ämnesveonen att arbeta i flere ä ett embetsverk. Det torde låta vågadt, at påstå det vara nödvändigt, om han före 5 ärs ålder vill nå en tryggad och oberoend ställning, men är ej omöjligt att bevisa Medförande från universitetet en skuld a 2000 rdr, måste den obemedlade efter si anställning i Stockholm ytterligare öka de med 3000 rdr. Då ban ändtligen, vid någr: och 30 ärs ålder, blir ordinarie, har skulder således stigit till 5000 rdr, under det hen lön är 1000. Af dessa åtgå innemot 400 till räntor och utekylder; återstå 600 rdr. Om det också vore möjligt att försörja sig mer dessa inkomster, så måste han vanlige vänta ännu i 10 är på befordran och er lön af 2200 å 3000 rår. Han bar nu hun nit en ålder af omkring 45 år. Nu förs kan han börja afbetalningen af sina skul. der, hvartill åtgå 5 år. Skuldfri blir har då först vid 50 års ålder, och dermed synes ådsgalagdt, att extraordinarien verkligen är tvungen, antingen att dela sina kratter mellan flera embetsverk eller ock alt på andra båll arbeta för att före denna fram skridna ålder ernå en oberoeude lefnadsställning. Men derigenom att han sålunda tvingas att dela sina krafter åt flera håll, uppstår den olägenhet vi påpekat, newmligen ytlighet och osjelfständighet hos tjenstemännen, tiH stor skada för fullgörandet af deras embetsäligganden. Antingen vi säledes skärskåda den föreverande frågan från den enskildes eller statens syppunkt, framstår för oss lika tydligt, att en reform är of bebofvet bögt påkallad. Det är sannt, att man i detta afseende ej bör fästa sig vid den enskildes välbefinuende, om det ock ej kan nekas att den enskildes vinst eller förlust äfven är statens, samt att ilia aflönade tjenstemän ej kunna vara rätt dugliga. Men man behöfver icke heller ställa sig på den enskildes sida för att visa behofvet af en reform. Från statens egen ståndpunkt finnes tillräckligt mycket, som talar för en förändring. Det måste nemligen vara etaten angeläget alt erbålla nitiska och kunniga embetsmän, och vi hafra sökt visa att detta högst väsentligt motverkas senom det aflöningsoch arbetssystem, som ir rådande för de extra ordinarie tjenstemännen. Frögan blir då först och främet: beböfvas extra ordinarier eller behöfvas de icke? Äro de öfverflödiga, hvarför då bibehålla dem? Aro de åter behöfliga, antingen derföre ati deras arbete är nödvändigt eller deiföre att de behöfva genomgå en praktisk lärotid för tt bli dugliga embetsmän, eller af bäda lessa skäl, så är det statens skyldighet dels tt tillse, att deras arbete efter förtjenst bealas och dels att de med en dylik lärokurs Yfredda ändamål kunna vinras, hvilket nu oappt är möjligt. För vår del anse vi, at: le ej utan svårighet kunna undvaras; ty beböfvas i embetsverken några, som rrätta de ringare och lättare arbetens, dels jore det vådligt att tillsätta tjenstemän, helt ch hållet obekanta med göromålen, och lels behöfves någon, som vid inträffande edighet kan förrätta en tjenst på förordsnde, Men då vi således ange deras bibeållande nödvändigt, äro vi ock öfvertygade m behofvet af en förändring i vilkoren ch sättet för deras anställning och arbete. Jenna förändring skulle säkert kunna åväabringas på flera sätt; och kanhönda vi ekna insigter för att angilva det rätta. lufvudsaken är att behofvet af en reform r insedt och erkändt, Vill man blott mået, nog kan man utfinna medlen. Ett sätt ör denna förändring vore i korthet detta: Ivarje extra ordinarie skulle 1:0) förpligtas it tjenstgöra endast i ett emhetsverk, hvarigeom tillfälle och anledning kunde gifvas att öra sig hemmastadd i dithörande ärenden, å han förut visste, att han der hade sin ramtid; 2:0) hafva bestämdt årligt arvode t. x. 500 rår, hvarigenom han ej nödsaäkaes att slit för mycket sysselsätta sig på nära håll för sitt uppehälle; 3:o hafva rut bestämdt arbete (naturligtvis det lät wete) hvilket han på eget ansvar skötte ch derjemte hjelpte till med renskrifnisg ch dylikt, hvarigenom han så småningom andes vid de svårare ärendenas handlägging. Men då kenseqvensen af denna förndring blefve, att ingen tjensteman tillätes ora anställd i mer än ett embetsverk, och å detta fordrade indragning af flera pat r och löneförhöjning för de återstående, zh följaktligen droge ut några år på tiden, kulle man kanske afskräckas. Med litet pd vilja vore det likväl icke omöjligt att enomföra. Dertill behöfdes blard annat att lacera de nuvarande extraordinarierna i var sitt embetsverk. Det är visserligen unt, ett 5 å ö tjenstgöra på hvarje ställe, en så är det ock sannt att mången af dem enstgör på 5 å 6 ställen. Det skulle sådes ej bli synoerligen många utan arfvon och bestämd sysselsättning. Dessa finge et i alla händelserej stort sämre än nu, en utsigterna blefve bestämdt ljusare. Inragning vid blifvande ledigheter af öfveridiga tjenster och påökning i lönen för ; återstående skulle visserligen under öf;rgångstiden medföra någon kostnad för aten, men dels vore den icke betydlig och Is skulle de välgörande verkningarne, upinbarande eig i större nit och duglighet, kligen uppväga de ökade kostnaderna; och den den nya organisationen komme till åvd, skulle kostnaderna säkert bli ohetydst större än nu, men fördelarne, så synes st oss, desto större.