Aftonbladet – 10 december 1866, sida 2

let i sina enskildheter blott är föga kändtj vf den stora svenska allmänheten, må det också vara mig tillåtet att förutskicka några vistoriska anmärkningar, som jag förmodar kola bidraga till att orientera mina läsare hvad det egentligen är som det gäller, och huru denna rörelse kommit att taga len fart, som under tidernas lopp blifvit ändelsen. Jag måste då först få lof att gå väl två irhundraden tillbaka i tiden och stanna ett igonblick vid ett arbete, hvilket så till vida san nämnas i samband med målsträfvandet, utt det, så vidt jag vet, är det första tecket på intresse för det norska folkspråket, vilket redan då stod mycket längt ifrån let officiella, rent danska språk, som besagnades af embetsmännen och intelligen;en?, Det är en liten bok med titeln: ?Den norske Dictionarium eller Glosebog?, o. 8. 7., tryckt i Kjöbenhavn 1846 och författad f en Christen Jensen, om hvilken man icke vet någonting annat än att han var prest i Askevold i Bergens stift och drunknade år 1653 dersammastädes på en embetsresa. Bosen, som redan länge varit en bibliografisk ällsynthet, har åter Jemnat åtskilliga bidrag it nästa författare, som ansåg det norska folkspråket värdt någon uppmärksamhet. Det var den af dansk börd yarande Erich opp, då biskop i Bergen, som år 1749 I Bergen lät trycka sitt ?Glossarium Norvagicum eller Forsög paa en Samling af saadanne rare norske Ord som gemeenligen ikke forstaaes af danske Folk? o. s. Vv. — Det är med verklig tillfredsställelse man inner, huru denne värdige prelat icke allenast har känt ett behof att sjelf för sin egen embetsverksamhets skull sätta sig in i allmogens talesätt, utan att han också haft, om också icke full filologisk kännedom om, så likväl i alla fall öppen blick för de mån3a ursprungliga elementer, det förträffliga språkstolff; som bevarades i allmogens tal. PJag fann?, säger han i företalet, Patti böndernas tal voro några ord särdeles signifikativa och betydelsefulla, ja, några lämpliga att uttrycka de begrepp, som vi i vanligt tal dels framställa med flera ord, dels med franska eller andra främmande ord, hvilka den norske bonden på denna trakt icke behöfver, såsom en uppmärksam läsare sjelf skall finna, och, om han älskar språket, såväl förnöja sig som förundra sig öfver.? — Jag vågar icke här dröja längre vid detta arbete, hvilket, trots sina missförstånd och författarens förvillelse att derivera från grekiska ord — Botten (Bund) härledes t. ex. från grekiska ordet Bathos, djup, och mycket dylikt gammaldags etymologiskt kram — kunde förtjena att göras till föremål för en särskild monografi och som jag i alla händelser hoppas skall bli värderadt efter förtjenst af den norske författare — kyrkoherden J. F. Lampe i Tysnes — som gjort Pontoppidans embetsverksamhet i Bergen till föremål för ett specialstudium. I början af innevarande århundrade utkomd slutligen 1802 i Kjöbenhavn en ?Norsk Ordsamling eller Pröve af norske Ord og Talemaader? o. s. v., samlad och utgifven af Laurents Hallager, en bergensare, som då befann sig på Walkendorffs kollegium såsom alumn oeh som år 1825 dog såsom läkare i sin födelsestad, till hvilken han hade återvändt 1806. Äfven denne författare framhåller, hurusom skriftspråket (det danska) otvifvelaktigt skulle vinna betydligt i förråd, tydligbet och äkta danskhet, om författarne ville upptaga lämpliga norska ord i stället för mindre lämpliga danska, eller der dessa saknades, an nämner också, huru en sådan fusion skulle göra att det danska embetsmannaståndet i Norge bättre förstodes af allmogen och omtalar af denna anledning den ofta citerade anekdoten (se non 8 vero, almeno 8 ben trovato), att då man från Norge förfrågade sig om, hvilken tull som skulle betalas för Neeper) (rofvor), fick man till svar från den danska tullkammaren, att samma tull skulle betalas för Neeper som för annan fisk?. En recensent i de kjöbenhavnska Lerde Tidender — W. H. F. Abrahamson — uttalar sig i sin anmälan af Hallagers arbete mycket ifrigt för att ur det norska talspråket åter upptaga en del af de ännu bevarade, men i det danska skriftspråket förlorade ord och vändningar, hvarpå han meddelar några exempel, af hvilka emellertid knappt ett enda har vunnit burskap i det danska språket. Så t. ex. vill han ha det norska Aabryskab begagnadt i stället för jalousie, Barskov i stället för Nasleskov, Döl i stället för Dalboer, Framfeer i stället för Driftighed, Foretagelsesaand 0. 8. v. Under mellantiden mellan Pontoppidan och Hallager ha för öfrigt icke obetydliga bidrag till dialektkunskapen blifvit lemnade, förnämligast i de olika topografiska special. arbeten, med hvilka under sista hälften af det förra århundradet ett jemförelsevis stort antal vetenskapligt intresserade och bildade embetsmän sysselsatt sig och som dels äro utgifna såsom särskilda verk, dels samlade i den mellan åren 1792 och 1808 i 10 band af ett sällskap i Kristiania utgifna ?Topografisk Journal for Norge?. Bland de män, som på detta sätt utvidgat kunskapen om folkspråket, förtjenar isynnerhet presterna Ström, Wilse och Wille nämnas. --. Vid sidan af dessa lexicografer får man icke glömma att nämna ett par författare, som begagnat folkspråket i diktens tjenst, visserligen hufvudsakligast när det gällde att åstadkomma en humoristisk verkan och blott då, när de ämnen, de behandlade, så uteslutande rörde sig inom allmogens företällningskrets, att det gick af sig sjelf att begagna dennas språk. —. en första dialektprodukten är ett i Kjöbenhavn år 1722 tryckt poem, hvars fulla titel jag, emedan skaldestyckets tillvaro icke tyckes ha varit bekafit för våra litteraturhistorici, vill här anföra ; den låter: ?Nocklo lentuge Röddur aa Yskie-Que, Digta uti Kongs-Staen Kiöpenham, aa frambaarin ut