Aftonbladet – 10 december 1866, sida 2

STOCKHOLM den 10 Dec. Språksträfvandena i Norge. (Af Aftonbladets korresp. i Kristiania.) I För några år sedan företog jag mig en gång under en ferie att anställa en jemförelse mellan de två ryaste öfversättningar af Snorre Sturlesons kungasagor, hvilka vår litteratur eger: Jacob Aals från 1838 och den omkring 20 år yogre af P. A. Munch, hvarvid jag särskildt riktade min uppmärksamhet på den olikhet mellan dem, som betecknade det norska skriftspråkets utveckling på den mellanliggande tidrymden. Och jag minnes mycket väl, huru tydligt det visade sig, hvilket stort steg på dessa tjugu år blifvit taget, med huru mänga skatter kulturspråket blott på denna korta tid hade riktat sig från folkspråkets nära nog outtömliga grufvor, och huru obefogad och öfverdrifven deras ifver föreföll mig, hvilka ännu ropade på, att vårt skriftspråk ända igenom är onationelt, oeh att man måste börja med att tvärt bryta med hela vårt nuvarande språk och lära sig det nya ?landsmålet, så framt våra författares verksamhet skulle få någon bildande betydelse för det nationella lifvet. Det var just i de dagarne, cå det s. k. ?målsträfvandet? hade inträdt i hvad jag ville kalla dess andra stadium: ?Döl-stadiet?, och nu, då detta tycks vara öfverståndet och agitationen börjat på ett nytt sätt, med nya krafter och nya anspråk, men väsentligen med samma klagomål öfver en på språkolikheten grundad djup splittring mellan kulturen och folklifvet i vårt land, nu skulle jag sannerligen ha lust att förnya denna undersökning med en af våra missnöjda ?målmän? och på det sättet steg för steg förmå honom att medgifva, att det språk, som på mindre än en menniskoålder OREEAA en sådan bana, som den jag har betecknat med de två nämnda litterära monumenterna, ett språk, som så kraftigt närt sig ur de lefvande källorna?, det står icke såsom ett dödt kulturspråk; det går sin hastiga och säkra utvecklings gång i riktning mot större och större renhet och precision, ja, det går denna utvecklingsgång med en hastigbet, till hvilken man i vårt århundrade icke skall kunna uppvisa något motstycke utom i det nygrekiska, der framåtskridandet emellertid knappt har varit hvarken så säkert eller så okonstladt, Redan för ett år sedan började det visa sig tecken till, att språksträfvandet, på hvars klagomål cch anspråk många — jag räknar mig sjelf bland dem — hade hoppats att det nu ändtligen skulle bli slut, åter skulle resa sig med förnyad kraft. Det är icke här stället att nämna alla dessa tecken till den förestående ?resningen?, såsom ?målmännen? sjelfva ha kallat det.; jag vill blott anföra, att rörelsen just i dessa dagar brutit lös i en diskussion istudentsamfundet, hvilken fortsatts ett par lördagsaftnar och som har antagit sådana dimensioner, och under hvilken sakens förkämpar ha uppträdt med så stor energi och skicklighet, att det blifvit klart att man måste börja på nytt igen och upptaga striden för att få hela denna agitation — jag vill icke säga tillintetgjord, ty det skulle vara både omöjligt och sannolikt tillika lända till obotlig skada — utan trängd tillbaka inom sina naturliga gränser, trängd tillbaka från det absoluta dominium, till hvilket den sträfvar, till den meddelaktighet i hela språkoch kulturarbetet, som den till så stort gagn och så kraftigt skall kunna erbjuda. Då hela detta ?målsträfvande? är ett så märkligt tidernas tecken — jag skulle önska att man obetingadt kunde säga: ett så odt tecken; men det får man väl knappt annu — och jag dertill väl kan antaza, att