Aftonbladet – 10 december 1866, sida 2

nål, plötsligt fick tungbandet löst, ja, genomströmmades af en sådan hjertevärme, utt samvetsgranna kritici ansett sig böra oeskylla honom för ?en utsväfvande erotik?. Raden af norska dialektskalder i förra århundradet afslutas ändtligen af Thomas Rosing Stokfleth med hans berättande dikt: Heimatkomsten, et Quad i den Nordre Gudbrandsdalske Sprogart?: Lengie venta Lurdags Kvellen eingang kom? 0. 8. Vv. Men knappt har någon af dessa konstpoeter så förstätt att anslå de strängar, hvilka kunna finna genklang i allmogens sinne, som den förste dialektdiktare vi möta i detta årbundrade: klockaren Hans Allum (född 1777, död 1848), hvars mångfaldiga på bokspråket skrifna prosaiska och rimmade arbeten, såsom ?Provindsialen?, ?Fornuftpersen? 0. 8 v. nu ingen lefvande menniska mera läser, men hvars smådikter Je sku au ha Löst taa jifte mei, san?; eller ?Naar Jentee bare er komfermera? och flera andra ha vunnit en stor popularitet, kanske dock synnerhet i trakterna omkring Kristianiafjorden; hvilket har sin naturliga orsak deri, att Allum sjelf var bondeson, och att det derföre föll honom naturligt att röra sig i allmogens språk och föreställningar, mycket naturligare i alla händelser, än det var för Edvard Storm att sitta nere i Kjöbenhavn och konstruera sig tillbaka till ett lif, för hvilket han för länge sedan blifvit främ. mande. För fullständighetens skull måste jag slutligen nämna en prprtsrare Hans anson född 1777, död 1837), af hvilken ett par sånger på den telemarkska dialekten blifvit bevarade i Jörgen Moes ?Samling af Sange, Folkeviser og Stev?,