Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

dem alla! Detta var alltså den heliga plig kan ville fullgöra. Genom detta testemente jorde han sin hustru rik, men han tog till aka sitt lif, en gålva, som han gifvi henne genom en ed. Hon störtade emo dörren för att ropa på hjelp, men nejl... Om det ännu vore tid att rädda honom ock hålla hans hand tillbaka, hvem skalle vä dertill vara så stark gom hon? Hon höll sir päsduk för munnen af fruktan att om hor mötte någon af betjeningen, snyftningarne skulle märkas, och med en blick sökte hor himmelen. Denna blick träffade ingenting annat än de förkrossande hvallven i denn: bedröfliga boning. Violante gick icke des: mindre med fasta steg. Hvart gick hon väl Hvart leddes hon af sitt hjertas första in stinkt? Till detta för Martel så kära ställe der han i tio hela år hade rört sig mec sina tankar liksom med begrafningsfacklor der han hade lefvat inför porträtterna a sina förfärliga förfäder, i sällskap med sine vålnader — till detta dystra norra galleri. der han sjelfva bröllopsnattenstängt sig inne, sökande der en yttersta tillflykt emot kärleken och förnuftet och emot den rädd. ning de erbjödo, och: bemödande sig atl hemta styrka i sitt högmods: halsstarrighet. Der var han utan tvifvel nu — dit måste han ba återvändt, sade hon till sig sjelf, om han ej velat annat än fly mig. — Se jan tre månader hade Martel förgäfves bedt henne inträda i denna: del af slottet, hvil cen hon hatade, men hon hade aldrig velat lertill samtycka; knappt kände hon vägen lit: Hon gick, ledd af sitt mod och förloade sig i dessa omätliga salar, der natten blef allt tjockare, och tiden förflöt. Då hon nträdde i drabantsalen igenkände hon emelertid i skymningen den kolossala spiseln, ch stenriddarne, hvilka hon ofta hört be