Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

lefnadsbehof, inspara åtminstone de belopp, som måste erläggas i räntor till utländningen, hvilket är en pligt mot oss sjelfva och fäderneslandet — om det blefve hos oss icke blott en regel, utan en hederssak, att vi, hvar i sin ställning, liksom fransmannen, inrättade vår hushållning så, att någon del af den påräknade inkomsten afsattes till kapitel, eå skulle vi snart, ja vida hastigare än vi nu föreställa oss, förete bilden af en rik och lycklig nation. — Begreppet rikedom är visserligen relatift, icke dlott till de verkliga, utan ock till de inbillade behof, som skola fyllas, så att ju mer man inskräaker på dessa sednare, desto rikare är man med de tillgångar man eger. Men dessa tillgångar skulle också i verkligheten stiga i en vida större proportion, än beloppet af inbesparade öfverskott, ty öfverskotten, samlade till och använda säsom tillgängligt kapital, skulle lemna förlag till ökad produktion i all vår industri, och sjelfva kapitalet, såsom inhemsk produkt, skulle sjunka i pris, d. v. 8. blifva tillgängligare för en billigare ränta. Hvad jag nu med en måhända allt för tröttande vidlyftighet ordat om enskild. och allmän hushållning, torde synas som ett afsteg från antydda föremålet för dessa artikiar, att nemligen fästa uppmärksamhet på och varna för de vådor, vi kunna gå till mötes, om vi ej genom uppoffringar och ansträngningar söka att förekomma dem. Men dessa frågor stå i oskiljaktigt samband. Ej nog att den, som ej med förtänksamhet inrättar sin hushållning så att han af oget förvärf eller inkomst kan gälda sina oundvikliga utgifter, går sin finansiella undergång till mötes, han förslöas och förslappas af ae enskilda bekymren, så att han blir oskicklig för en ädlare verksamhet. Och hvad som gäller om individerna, hvar för sig, gäller ock om dem in corpore, d. v. s. om samhället. Men kärleken till fosterlandet får icke förslappas. Vi måste afhjelpa dess finansiella betryck. Dertill fordras att vi af egna tillgåvgar, det är af de inkomster vi frambringa af våra näringar, i främsta rummet betala räntorna på vära utländska skulder, och bestrida de utgifter, som ärv af tidsförhållandena påkallade för vårt försvar. Derför måste också samhällets medlemmar, hvar i sin stad, försaka den lefnadsnjutniog, som icke kan beredas af deras bebällning, sedan dessa oundvikliga utgifter ära bestridda. Och denna försakelse är i sanning ingen svår uppgift, då vi dertill manas af så heliga bevekel:egrunder, som kärleken till våra fäders jord, vördnaden för deras minnen, och känslan af vårt eget menniskovärde, som talar såväl till vårt förstånd, som till vårt hjerta och vår hederskänsla med skaldens ord: Skrif farorna, skrif döden, men skrif ej träldom blott?. Må ej den, som tilläfventyrs flyktigt genomögnar dessa artiklar, missförstå mig, så som skulle det vara min mening att allt hvad som genom ökad idoghet och inskränkning i lefnadskostnaden, kunde af nationen insparas, borde ingi i statskassan. I Visst icke! Sparsamheten är af mig förorIdad derför att den erbjuder det enda möjliga, men också säkra medel, som står oss till buds att återställa jemnvigten emellan I debet och kredit i våra affärer med utlandet och att bereda oss förlag till våra näIringars fördelaktigare bedrifvande. Men om vi slå in på denna väg, skall det blifva oss Jen lika lätt sak, som det är en helig pligt, att bevilja de belopp, som erfordras för vårt försvarsverks ordnande. Den tillökning i statsbidrag, som dertill erfordras, torde icke blifva synnerligen kännbar, om alla de besparingar sorgfälligt iakttagas, som utan tvifvel äro möjliga i flere af stateförvaltningens öfriga grenar. I Men, om sålunda på statens bekostnad I vårt reguliera försvar bringas i tidsenligt Iskick, hvilket i främsta rummet måste sxe, låterstår ett likartadt behof, som ligger fosterIlandsvännen ömt om hjertat,. och hvartill I statsbidrag svårligen kunna påräknas, nemIligen att bereda våra frivilliga försvarare .— skarpskyttarne — möjligheten att förse Isig med nutidens vapen. Månne ej bidrag I dertill skulle i alla landsorter kunna vinnas Igenom enskild subskription, genom tillställande af konserter, lotterier, societetsspekkel m. m. Nog vill jag tro att Sveas ädla söner skulle för ett sådant ändamål I med beredvillighet uppoffra njutningen af en och annan ?glad middag?, en och annan I butelj ?fint vin?, en låda ?Havanna? m. m, TOch våra förträffliga qvinnor sedan! Månne man ej med ännu större tillförsigt om framIgång kunde till dem ställa en uppmaning latt försaka ett nöje, en prydnad, ja att offra en och annoan nipp, ör att bidraga till den säkrare framgång, som utrustningen med I fullgoda vapen skulle bereda deras män, bröder, söner och vänner i utföråndet af det dyra och ärofulla värfvet att deltaga i försvaret af allt af hvad de och vi alla ega Tkärast på jorden. 4. R. LITTERATUETrONISG. Tnnehåll: Flammarion. Bebodda verldar — Kre