Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

Framtidens vådor. II. Att upplåna kapital i utlandet för att dermed förlägga våra näringar, bygga våra jernvägar och utföra andra nya företag, har varit en utväg, som bäde staten och enskilda bolag med stor begärlighet omfattat. Man har lagt återbetalningsskyldigheten på framtiden, för att ej för dagen behöfva underkasta si. någon försakelse. Utvägen kunde emellertid, då den först tillgreps, försvaras med den föreställning, man då gjorde sig, att de upplånta kapitalen, använda på vinstgifvande företag och förbättringar, skulle afkasta en högre årlig inkomst än den ränta de kostade; men erfarenheten bar icke svarat emot förhop. ningarne. Vär export her beklagligen icke ökats i samma skala som importen, och än mindre till det öfverskott, som erfordrats att betäcka våra årligen stigande räntor till de utländska fordringsegarne. Upptagandet af nya lån hjelper för ögonblicket — för året — men kommer oelftergifligen att efterföljas af ökade bekymmer i semma mån, som ökade årsräntor skola betäckas. I detta efseende förhåller sig med statens sknidsättning, som med den enskilde mannens, som i stället att i tid göra indragningar och besparingar i sin. hushållning, eå att. debet och kredit gå ihop?, kontrakterar vya lån för erläggande af räntan å de äldre. Han invecklar sig i en affärsställning, som slutligen icke kan redas. Derpå hafva vi allt för många sorgliga exempel. Om nu en sådan man mottagit sina fäders jord skulåfri, och inrättat sin lefnad i förhållande till påräknade inkomster, men för egendomens förmenta förbättrande ständigt gjort nya lån, tills han är ruinerad, hvad tänka och säga vi om honom? Utan tvifvel, att den mannen är sjeltförvållande till sin olycka, och att han måtte vara en till karakteren svag stackare med öga inre värde, som icke haft det lilla mod, eom erfordrats att i tid försaka några inbillade lefnadsbehof eller förmått på bättre sätt förvärfva det medborgerliga anseende, han med ett kostsamt lefnadssätt trott sig vinna, dårad af de skenbara hedersbetygelser, som snyligästerna tillerkänt honom, nb. ?så länge hans tunna rann?. Ännu mer, om denne sjelfepilling kunnat icke blott räddas från ofärd, utan återvinna en fast och aktad sambhällsställning, derest han låtit varnande röster hejda sig på sin mot undergång sluttande bana, och om dertill endast erfordrats att han försakat en ringa det af sina lefnadsnjutnin ar; månne vi ej skulle anse honom sin undergång värd? Men hvsd som gäller om den enskilde mannen, gäller om allg, d. v. s. om samhället i sin helhet. Om vi ock skulle ega, som det vid sistlidne riksdeg förmentes, en sammanlagd utrikes skuld af 300 millioner rdr, och derföre behöfva att till utlandet skatta i ränta och amortering 15 å 16 millioner årligen, ligger deri ingenting förskräckande, så framt vi klart uppfatta vårt behof och vår pligt att genom arbete och sparsamhet förvärfva egna tillgångar till dessa ut gifter. De uppläånta kepitalen äro icke, såsom mången velat i öfverdrift påstå, så förskingrade, att de icke till en stor del blifvit fruktbärande, t. ex. genom lättare kommunikationer, eller bildat underlaget för en sig utvecklande industri, som endast fordrar ökade förlag för att bära frukt. Men, om vi endast komma väl in på den vägen, att, genom försakelse af tillskapade ERA TETROR NE ET raser NT FEN ee MS EKEN