Aftonbladet – 6 december 1866, sida 3

Ji Paris fem stycken sådana och alla gå lyck ligt framåt, ty det fimns så många gods ; I menniskor. Under det vi genomvandra alla de olikt -I salarne, sofrummen, sjukrummen och för I rådskamrarne, berättar priorinnan förste uppkomsten af detta samfund, som kalla sig Les peltites soeurs des pauvres. Två arbeterskor i Faubourg S:t Antoine I mötte hvarje dag, då de skulle gå till sitt arbete, en gammal fattig qvinna, bärande Jen kruka. De båda flickorna, som vöro systrar, hade goda hjertan och den gamla qvinnan väckte deras medlidande. De föorde hennes bekantskap och fingo snart epnes förtroende. Hon omtalade för flickorna ett hon hvarje morgon fick hemta mat hos flera familjer, och att hon lefde deraf. En dag sjuknade den gamla qvinnan och kunde icke mera lemna sin säng. Hon skulle ha varit hemfallen åt hunger och elände, om icke de båda arbeterskorna funnits. De togo hennes kruka och klappade på de dörrar, som alltid öppnats för den gamla, och sedan de förklarat förhållandet återvände de till den sjuka med sina samlade allmosor. Snart upptäckte de båda systrarne, att de rikliga gåfvorna kunde räcka till för flere, och så togo de först en och sedan flere gamla fattiga till sig, Nu var tanken väckt och med hvarje dag har det goda företaget gått framåt. Det är blott tjugofem år sedan de båda arbeterskorna mötte den gamla qvinnan, och man ser här de herrliga frukterna af deras goda erning. Under det priorinnan berättat de fattigas systrars historia, ha vi besökt linneoch klädeskammaren och sett dess stora förråder af halfslitna, men rena och hela plagg. Nu komma vi till köket och visthuset. En stor jernspisel, med ofantliga kittlar och kastruller, upptager midten af köket. Här kokas soppan, hvartill ingredienserna komma från ett hundra olika ställen. Priorinnan öppnar en af ugnarne och vi se der ett stort fat stekta äpplen. — Ah, de fattiga få desert också! — De goda gamla tycka så mycket om stekt frukt — förklarar priorinnan. Se här är vistbuset. Aldrig kan en husmoder föreställa sig ett visthus sådant som detta. På hyllor utefter väggarne stå snart sagdt tusende olika rätter, eller rättare qvarlefvor deraf. Der stå några halfva pastejer, der ett stycke oxkött, der. en fjerdedel af en rispudding, der en bit fårstek, der ett fat stufvad kål. En stor lår är fylld af brödstycken af alla möjliga former och sorter. — De bästa bitarne plockas ut till kaffet om morgnarne och de bårdaste läggas i soppan — förklarar priorinnan. Vi gå ut i trädgården, der de gamla ha tillfälle att promenera. Några gubbar ha samlat sig kring en skock höns och roa sig med att kasta brödsmulor åt dem. — Del ha alltid roligt åt höpsen — säger priorinnan och småler bjertligt åt de gamla. Hon för oss till bakgården och presenterar den zamle stalldrängen och kovakterskan, som med förtjusning visa sina underhafvande — : vå åsnor och tre kor. — De gamla ä så; snälla och hjelpa oss — säger priorinnan ! och klappar den gråhårige åsnevaktaren på ! irmen. Hvilken naivit! Så kan blött en rom och ren själ tänka. Det är verkligen !1 tt barnahjerta, som klappar under prio-! innäns svarta klädnad. Hela hennes Hlifll måste ha förflutit längt från verldens fre-1 telser och ondska. Nej, hon upplyser 088 utt 1 on var tjugosex år, då hon inträdde i det!n romma samfundet, att. hon sedan varitj land de fattigas systrar i Marseille, innan lt on blef föreståndarinna för en af asylerna s Paris. — Det finnes då ocksä sådana in-f ättningar i Marseille? — I alla Frankrikes törre städer, och dessutom i England, g ;kotland och Spanien. l Der skrider en samling svarta skepnader fver gården mot kapellet. Några af dels romma gystrarne gå alt förrätta sin andakt. t lera af dem äro helt unga, de flesta i me-t elåldern. Mångas anleten bära prägel afin nderikedom, allas af ett fromt barnasinne. t I 8 d 1 )e äro icke lättjefulla nunnor, de äro de attigas systrar; de försaka verldens njutingar cch nöjen för att göra sig till fattigomens och älderdomens tjenarinnor; de egära allmosor för att föda och kläda sina v syddslingar, icke för att pryda sina hel-lt onbilder med guld. Ett sådant klosterlif!s r bebagligt för gud och menniskor! Från hvilken samhällsklass komma i all-1d änhet noviserna? — Lika mycket frånk la klasser. Dessutom är det icke blott!h ansyskor här. Vi ha systrar af de flesta ej ationer.Då de inträda i samfundet måste a Pe vara mellan sexton och trettio år. —le en ega de också frihet att utträda derur? — fi aturligtvis. Men här går aldrig någon ut, g y ingen kan vara lyckligere än vi! — Vid sea ord stråla priorinnans ögon af en obejr riflig eld, en gudomlig glädje, en fröjd, ä m visar att hon funnit himmelen på jori en. Vi närma oss porten och stå beredda attlv ga farväl af den fridfulla boningen, men lorinnan för oss till ena sidan och öppnar I dörr, sägande: Här ha vi ?sista resans intsal?.. D. goda gamla ha gilvit rumet det namnet. — Vi stiga in i den blomerprydda kammaren och se en bädd vid rarie vägg På da hvita kuddarna hHogal o