Aftonbladet – 6 december 1866, sida 3

Da IR — TI CER ER WW EE Ret RB, Innehåll: Do fattigas syster. — En asyl. — Enkel begynnelse till en vidsträckt välgörenhetsverksamhet — En priorinna. — Sista resans väntsal — Gavarni. — Violoncellisternas kung. — Bellman i Paris — ordborna inbjudna till sångarfest i Paris. — Ett afhugget hufvud som talar. Den 1 December. Hade jag blott ämnen att skrifva om så skulle jag förvåna verlden! — utropa mån. gen gång till cch med gågallade iitterära förmägor?, men då är det i sjeliva verket tankar som fattas i skribentens hjerna, ty verlden är af ämnen full. En blomma bortkastad i rävnstenen, en gnislande krogskylt, ett lekande barn, en stapplande ålderdom — allt är värdt att tala om, allt leder till betraktelser. Det är morgon och klockan slår åtta i kyrkan S:t Germain de Prås. Paris sofver ännu, höljdt i en kylig dimma, men som vi läro vakna så låt oss taga en morgonpromenad. Helt säkert skola vi tinna något att tala om under vägen. Den första lefvande varelse som möter oss är en åsna, spänd för en skramlande vagn. Under den svartmålade Järftskupen skymta Ifram ett par mörka figurer, som vi icke tydligt kunna urskilje. Nu stannar vagnen och en af de åkande stiger ned. Detären ung qviona klädd i en vid svart kappa, med en kapugchong dragen öfver hufvudet. Då kantadt af en hvit mössa af enkelt bomullstyg. Hon tar en stor bleckflaska är vagnen och gär med den öfver trostoiren in genom porten i huset der kafeet upptar hela lokalen på nedra botten. En af kafeets kockar, med sömnen ännu i ögonen, helsar vänligt den svartklädda qvinnan och för henne till köket. Bleckflagkan, som har flera afdelningar fylles med alla möjliga qvarlefvor af gårdagens eplendida måltider, stycken af låglar och fiskar, bröd, stufvade grönsaker, frukter, urkokt tå och kaffe, köttstycken och soppa, hvarefter qvinnan återvänder med sin flaske till vagnen sedan hon först uttalat sitt hjertas tecksamhet i ett varmt: Gud välsigne er! Den svartklädda qvinnan stiger uppivagpen och åsnan återtar sin makliga gång. Hvem var den qvinnan? — En af de fattigas systrar — svarar kocken. Vi följa efter vagnen och se den snart stanna igen, och de fattigas syster går med en annan flaska upp i ett annat hus. Så fär det gata upp och gata ned, tills alla askor äro fyllda. De fattigas syster vet väl hvar hon är välkommen. Der i huset bor en familj, som alltid underrättar henne när hon kan påräkna öfverlefvorna af en fifven middag, längre fram bo tre små flic or som två gånger i veckan afstå sin desert åt henne; der bor en gammal fru, som bland vänner och bekanta samlar ihop gamla kläder och linne, och midtemot henne bor en ungkarl som då och då har en rock eller andra aflagda plagg att ge åt de fattigas systrar. Vagnen tar vägen till ett af Paris aflägsnaste qvarter och stennar utcnför ett hus vid avenue Breteuil. Ett annat ekipage af samma slag inträffar der nästan samtidigt, och båda köra in genom den stora porten, der madonnan med barnet står ofvanför inskriften: ?En tillflykt för fattiga älderstigna.? Porten stänges efter vagnarne, och allt blir åter tyst och stilla. Skola vi vända om eller begära inträde i fattigdomens och ålderdomens Poning? Hvad vi sett har väckt ett innerligt deltagandoch manar oss att -e mer. Så låt oss då ringa vid lilla ingångsporten. Syster portvakterskan öppnar och vi framföra vår begäran. Hon för osg vänligt in i samtalsrummet och ber oss vänta tills hon fått skicka efter föreståndarinonan, som snart anländer och säger sig glad att få visa hvad hon och de andra systrarne med Guds och soda menniskors hjelp kunnat uträtta, Här är kapellet! — säger hon och öppnar en dörr, Vi träda in i den lilla vackra kyrkan, följd af priorinnan, som böjer knä å stengolfvet vid dörren och läser en sakta ön. Kanske är det för oss hon ber, för 88, som med höjdt hufvud, och utan att vöja knä, våga inträda här. Från kapellet för hon oss till en stor sal, ler ett halft hundrade gamla qvinnor spisa in frukost. Ingen är under sextio år och le flestas hufvuden luta dar:ande mot jorlen, liksom sökande hvilan efter sin långa vandring. Det är en rörande anblick att se å mycken ålderdom. Verldsmenniskan ryer vid anblicken af mensklighetens vinter, ned de grå håren, de vissnade läpparne, de larrande lemmarne och de slocknande blicarne. Men det företa sorgliga intrycket örsvinner spart ty man ser att de gamla är äro lyckliga, sttlidelsernas stormar och orgernas bittra pröfningar äro flömden och tt i de pröfvades hjertan bo blott tro och örtröstan. Vi träda in i en annan sal och se samma kådespel. Hvad som man genast fäster sig id är att här icke finnes nägon gemeusam rägt, utan att hvar och en är klädd efter itt eget tycke. En gemensam drägt, eller miform, skulle blott förödmjuka de goda amla, och vi vilja göra allt för att se dem yckliga — förklarar priorinnan. Vi gå nu n i sofrummen och stanna med verklig beimdran framför de snöhvita I äddarne, med inå mjuka madresser och sina dunkuddar. Vt är utmärkt af enygghet och ordning, nen med en törunderlig blandning af kuörer. Gardinerpa för fönstren, och ett och nnat sängtäcke, lysa af alla regnbågens ärger. De bestå af hundratals hopsydda roflappar som någon skänkt åt de fromma ystrarne. Allt är skänkt; täcken, kuddar, akan och madrasser hafva kommit från Pais alla hörn. — Och hvad fordras för att bli antagen är? — Att vara fattig och gammal — svaar priorinnan. — Men en liten inträdesafift för att förstärka inrättningens kassa? — riorinnan skakar hufvudet och småler, sähon steg ned föll kapuschongen något tillbara och blottede ett blekt vackert ansigte, D 0 j st 5 st ä rm ande: — Vi ba ingen kassa, utan lefva la af de almosor vi kunua samla. — Men är är ju öfver flera hundra personer? — Itthundratjugvfem qvinnor och något öfver tt hundra män. Vi systrar som hjelpa och or a ma 0 SU el el B As