Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

STOCKHOLM iden 5 Dec. Utrikes korrespondens. i (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 1 Dec. I Hannover finns en hemlig centralkomitå, som tagit till sin uppgift att underblåsa oppositionen af officerarne, en del af tjenstemännen och några lägre lager af befolkningen mot den preussiska annexionen. Denna komitå efterhärmar de hemliga sällskapernas verksamhet i Warschau samt i Venedig före österrikarnes afmarsch. Men det lycekas icke injaga någon skräck. Hennes verksamhet har hittills inskränkt sig till att förIfatta broschyrer, som lejda handtlangare Isticka in under husportarne, att om nätterna måla om vapensköldarne på de offentliga byggnaderna med de fordna hannoverska färgerna samt att företaga sig åtskilliga andra lekverk af samma oskadliga slag. Preussiska regeringen låter dem hållas, öfvertygad att de guelfiska och anti-annexionistiska tänkesätten med tiden och till följd af en klok styrelse skola försvinna af sig sjelfva. Den hannoverska adelns opposition är 1fligare, men har jemförelsevis den fördelen, Jatt de hannoverska legitimisternas dåliga lynne gör det mindre nödigt för den preusIsiska regeringen att fästa afseende på hvad denna oförbätterliga aristokrati fordrar såsom I sitt oafhändliga privilegium. De hannoverska adelsmwännen skulle, om de förenade sig och begåfvo sig till Berlin för att påyrka bibehållandet af sina feodala och öfriga rättigheter, kunna åstadkomma mycken olägenhet. Men deras protester och vägran att lemna sitt understöd åt de nya förhållandena neutralisera hvarandra och tillåta regeringen att icke låtsa om herrarnes klagomål, utan företräd.svis stöda sig på den liberala medelklassen. I förbigående sagdt, bör detta framdeles äfven inverka på den nuvarande regimen i det gamla Preussen, och man blir alltmera öfvertygad om, att det förstorade Preussen nödvändigt måste inträda på en liberalare bana. Apropos den hannoveranska annexionen, så berättar man, att papper, innehållande vigtiga upplysningar, skola ha fallit i händerna på preussiska regeringen. Man skall af dem inhemta, att konung Georg före kriget lifligt uppmuntrats af flere tyska furstar och bland dem kurfursten i Hessen att bibehålla förbuz2et med Österrike. Preussens fall förutspäddes med visshet, och man skall till och med i Österrikes och dess bundsförvandters namn ha förespeglat den blinde konungen territoriel:a förmåner, såsom en ofelbar belöning åt Hannover och Sachsen för deras trohet mot kejsar Frans Josef. Det är lätt att försti, att dessa för öfrigt öfverflödiga bevis på nordtyska furstarnes sammansvärjning icke litet bidragit att efteråt i konung Wilhelms ögon rättfärdiga införlifvandet af länderna norr om Main. Detta är ej allt. De ifrågavarande papperen tyckas äfven ha uppdagat hemligheten af de gemensamma förföljelser, för hvilka nationalpartiet var utsatt uti de under den österrikiska politiken klafbundna länderna. En väl organiserad polis, som sträckte sina förgreningar öfver hela Tyskland, hade till göromål att till de särskilda regeringarne inberätta nationalföreningens görande och låtande, hvilken förenings medlemmar utestängdes från tjenster och ynnestbevis samt dertill utsattes för alla slags trakasserier och obehag. Alla nationella sträfvanden kallades preussiska och behandlades såsom förräderi mot landet. Märkvärdigt nog har man vid detta tillfälle fått bekräftelse på, att den nationella och följaktligen preussiska stämman hade långt före annexionen vunnit en viss styrka i de hannoveranska provinserna. Det var endast några stora städer och isynnerhet hufvudstaden, hvarest hofvet depenserade betydliga summor, som motstodo den tyska enhetens dragningskraft på sinnena. Emellertid förnöter konung Georg sina sorgliga dagar i Hiezing i grannskapet af Wien. Föga bekymrad om officerarnes vid hans fordna arm betryck, vägrar han att lösa dem från deras ed och uppmanar dem att följa de-franska emigranternas under förra århundradet exempel och med ett undergifvet och kristligt tålamod bära de försakelser, hvilka han, konungen, som besitter en stor rikedom, icke tyckes hågad att dela. Han förespeglar sina tjenare en nära framtid, som efter en afgörande strid skall se guelfernas urgamla hus å:erupprättadt. Det är utom allt tvifvel, att konungen af Hannover såväl som de förra afdankade furstarne räknar på att Frankrike skall hämnas Preussens i deras ögon föga varaktiga triumf. Skada blott för konung Georgs sak, att han icke vet, att kejsar Napoleon med största likgiltighet och till och med en anstrykning af belåtenhet erfarit den hannoverska dynastiens olyckor. Vid underrättelsen om affären vid Langensalza, der konungen af Hannover, innan han undertecknade kapitulationen, envisades att med uppoffring af en märgd menniskolif rädda hvad han kallade vapenäran, utbrast kejsar Napoleon: Denne olycklige furste ser icke sitt folks lårar !? Under furstekongrecsen i Juni 1860 i Balen-Baden undvek konungen af Hannover ständigt att bli ensam med kejsar Napoleon. dan fruktade-att bli dekorerad med hedersegionens to-zors, hvilket skulle ha nödakat honon: :tt likaledes gifva sin ordens —— 0 sv lepl-a let föremål, som Siochan åstundade, en lien knif med buxbomskaft, ett af dessa är nt