Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

det föremål, som Siochan åstundade, en liten knif med buxbomskaft, ett af dessa oskadliga redskap, som man gifver bondbarn för att skära itu deras magra smörgåsar; hon visade den på afstånd för den vansinnige. BSiochan säg knifbladet för sina ögon och kastade sig tillbaka i sin länstol. — Icke ännu!4 mumlade han, icke ännu! jag eger ej nog kraft, jag kan icke. Den naturliga sonen egde icke af Croixle Vieslägten annat än anletsdragen och len olycksaliga vurmen; han hade ej ärft leras mod. Men Dieudonn des Aubrays nörde ej längre på denne bedröflige bror, vilken hans mors fel låtit födas inom letta hus, och som en hånande nyck at jdet hade gjort till hvad han var. Den ildre brodern hade gått ner på gården, emnande sin bror qvar att bedja och hota. dan började hvissla på en jagtvisa för att vålla god min inför den fordne öfverjägaen, som betraktade honom. Min herreS, sad? LesnevenX, jag tackar r för den gästfrihet ni ädelmodigt visat nig; jag ämnar nu resa. Jag vill begifva nig till Nantes för att der inskeppa mig till Amerika. Dit bort, dit bort, grymtade herrn på les Aubrays, i det han sträckte ut handen mot vester. ?Det är ju republikanernas paadis, der blir ni emottagen som en apostel Jag önskar er en lycklig resa... Men ni kommer icke att resa. Må vara, sade Lesneven. Det står er ritt att icke tro mig. Ni har ofta kunnat vifla på styrkan af min vilja och mitt förtånd. Å SAr ni kär? är ni det icke?4 utropade ! andtjunkaren. Om ni är det, hvarför talar i till mig om Arnerika. Och om ni icke!)