Aftonbladet – 1 december 1866, sida 3

fall skulle störa deras fördomar. Om mant. ex. frågar någon af desse: hvad heter den och den herrn? så får man till svar: ?han har icke något namn — nemligen då den omfrågade är ofrälse. Mer än en gång hafva vi hört detta. Bland dem har gammal adel nästan ensamt värde, och fastän de icke kunna neka att caput iden familj, hvars stamfader blifvit adlad så sent som efter 3809, ändock måste erkännas såsom verklig adelsman, så påstå de likväl och med (fullt allvar), att dennes dotter icke eger rätrighet? låta kalla sig fröken. De besinna icke, dessa andryge, att deras egna döttrar icke hafva mera rättighet dertill än, den ringaste borgaredotter. Annu ett högfärdsdrag vilja vi nämna, emedan det gifver ännu klarare dager öfver förhållandena. En liten grupp herrar stod på en allmän plats, då dotternaf ett ofrälse statsråd promenerade förbi på något afstånd. En adlig obetydlig herre sade då halfhögt till en annan af samma sla; ?der går mamsell N. N., som behagar kalla sig fröken?. De adliga obetydliga herrarne funno sig (kan tänka!) förnärmade af denne ofrälsemannens förmätenhet att ej neka sin dotter mottaga samma förment höga benämning som de sjelfva gifva sina döttrar! Och likväl har statsråd den högsta rangen i riket, näst de båda statsministrarne; och hvad särskildt ifrågavarande statsråd angår, så skulle man kunna säga att han af Gnd sjelf blifvit adlad, förmedelst de alldeles ovanligt lyckliga egenskaper som i födseln kommit honom till del, och hvilka redan vid helt unga år gjorde honom högeligen bemärkt. För den som på grund af sådane egenskaper uppstigit till statsråd har det naturligtvis varit en ringa sak att blifva äfven verldsligt adlad, om sådan önskan hos honom uppstått, tvärtemot vår tids mera upplysta riktning. Vihafvatanfört dessa högfärdsdrag, emedan man deraf kan sluta sig till tankegången hos en del af de adliga flickorna sjelfva, och deras inbillade höghet framför väl uppfostrade ofrälseflickor, isynnerhet då dessa äro döttrar af vida mindre förnäma män än statsråder. Och likväl — märk detta noga — är det blott och bart flickornas olikhet itiflar som är orsak härtill — orsak att förvärfvad sann bildning och wverkligt värde kan föraktas i je fördso mot adlig börd! et är isynnerhet i landsorterna och de mindre städerna man ännu påträffar så utbildad högfärd: i hufvudstaden deremot mera sällan. Detta sednare fall är också händelsen i större och rikare handelsstäder såsom Göteborg m. fl., der den högfärdiga delen af adeln sällan trifves, och derföre blott undantagsvis väljer till bostad. När nu de beklagliga följderna af de olika titlarne äro så många och så inflytelserika, och då grunden till allt detta onda befinnes, vid närmare påseende, vara en olaglighet, en öfverträdelseaf moralisk lag, så borde väl denna undanrödjas. En moralisk olaglighet måste det vara att utan all laglig grund vilja utesluta andra, för att förbehålla ensamt för sig sjelf en såkallad rättighet, hvartill ingen folkklass har uleslutande företräde. För att-vinna detta sitt mål, och deri. genom göra sina döttrar till en rangklass framför alla andra lika bildade flickor, har adeln visserligen icke försökt åberopa någon särskild författning eller allmän lag, ty vi veta att den icke har något sådant verkligt stöd; men det har lybkats den, just genom djerfheten i sina anspråk, t inbilla andra folkklasser att dess uteslutande rättighet till frökenbenämning verkligen är laglig, samt att med högdraget löje och tillgjordt förakt undertrycka hvarje förment intrång uti ifrågavarande fall. Att mot sina medmenniskor vara hvad man kallar försynt eller undfallande är nog rätt oci vackert; men om de; mot hvilka man länge vari andfallande, lika länge likasom pockat på att ma: icke må understå sig vara annorlunda — då man ej klandra, om hos den ringaktade a gen helt andra känslor uppstå. Men detta torde vara nog: om adel hetsskäl för frökenrangens bibehålland Hi nästa artikel skola vi yttra någ gterna för den ifrågasa senomförande. (6; HO: