Aftonbladet – 1 december 1866, sida 2

marken genom sitt fall midtibland en massa af lösryckta grenar och unga, stympade träd, Alla hade redan förlorat en del af sina mörka krouor, ty de vindstötar, som stryka fram under dessa rysliga nätter, burtryeka de ännu gröna löfven. Eken, redan före vintern aflöfvad, utsträcker sina långa armar emot en stormdiger himmel, derpå följer plötsligen på detta naturens uppror ett sällsamt lugn. Hafvet blir stillare, himlen klarnar; en blek eol förjagar de moln, gom skockat sig öfver skogen; dimman höjer sig om morgonen öfver busksnåren, sväfvar fram under de ofantliga pelarradersa och slår ned på ängarne. Allt är grått, stilla och sorgligt; hösten passar väl för denna natur, som aldrig tyckes vilja småle; luften är ljum, och dessa morgonstunder ha ett visst egendomligt behag. Markisen af Croix-de-Vie och hans unga maka hade ock derföre aftonen förut gjort upp att i god tid fara ut denna dag; och de återkommo pu från en lång promenad i vagn, som de ojort genom BSainte Murie skogen. Vagnen, dragen af fyra hästar i spann framskred likväl endast sakta på dessa äfventyrliga, spåriga vägar. Man åkte såunda, hand i hand, markisen understundom änkande på eina brutna eder och på den himmelska sällhet han ru njöt vid Violanes sida. Den upga frun betrsktade fältet och Jyssnade på Martel; hennes hjerta fyllle3 efterhand, och öppnade sig på en gång. Hon fann rörda ord för stt prisa allt hvad iennes ögon förnummo gervm denna stänliga kärleksförtrollning, ivaraf hon omgafs, och förebrådde gig att ej förr hafva insett, utt denna natur var skön. Martel bäfvade ; hvad hon hade sagt, gick rakt till ans hjerta. Hon hede nu i tre månader affordrat honom många prof på eftergifven