Aftonbladet – 1 december 1866, sida 2

— Det andra valmötet i Göteborg, som hölls i förgår aftop, var lika talrikt vesökt som det föregående. Till ordförande utsågs äfven ou dr Ch. Dickson. Diskussionen öppnades af frih. E. Leijonhuivud, som ej ansåg representationsreformen fullständigt löst, så länge ej minoritetens rätt var tillräckligt bevarad, för hvilket ändamäl han förordade det Hareska valsättet. Tills denna lösning blifvit åstadkommen borde endast sådana frågor som ej tåla uppskof af riksdagen i dess nuvarance form afgöras. Konsistorienotarien Lindhult, hvilken ansåg att man ej borde kritisera den nya representationen, hvilken han för sin del hyllade, ville nu föreslå en man, som egde de erforderliga egenskaperna, omutlig redlighet och stor parlamentarisk förmåga, nemligen prof. v. Schoultz. Prof. .v Schoultz inledde sitt anförande med en förklaring, hvarföre han, som förut på en förfrågan om han skulle vilja åtaga sig riksdagsmannakallet, svarat nej, nu likväl vore benägen att antaga detsamma. Tal., hvars ställning till den nya representationen vore bekant, uttalade sin tro på att den skall blifva gagnande — sin tro, ty det skall erfordras årtionden eller kanske sekler, innan domen öfver den kan fällas. Hvad som vore ett glädjande tecken, vore dock de skedda riksdagsmannavalen. Från alla delar af riket hade dess bästa och mest fosterländska män, de somtftalat för och de som talat mot reformen, män af de ytterst liberala och af de ytterst konservativa tänkesätten blifvit valda. Detta har ej varit slump, utan en yttring af denna politiska fördragsamhet som utmärker svenskarne. Och dessa män, de sammanknytas alla af sträfvandet fr ett mål och skola kämpa under bildningens ana. Ordföranden framställde derefter om ht O. Wijk, som vid förra sammanträdet utsågs till kandidat, och nu var närvarande, ville tillkännagifva, om han vore sinnad att antaga förtroendet. Hr Wijk framträdde och ville nu begagna tillfället att förklara, att han med djup tacksamhet mottoge förtroendet. Tal. yttrade att han var nog lycklig att dela de åsigter, som hystes af Göteborgs representanter vid föregående riksdag, hvilka med så stor framgång bidragit till landets utveckling, den der kulminerat i nya riksdagsordningens antagande. Tal. trodde att månget hinder för densamma skulle genom enigt samarbete försvinna. — I afseende på folkundervisningen hyste tal. det hopp, att några större meningsskiljaktigheter ej förefunnes. Det hade blifvit sagdt, att kunskap är makt, och tal. trodde ej att man säkrare kunde öka landets makt, än genom att så bildningens frön så tätt och så djupt som möjligt i samhällets lager. — Jaktadt en tredjedel af landets inkomster användts för vårt försvarsväsende, så säger man nu att vi ej ega något försvar. Orsaken härtill ligger i materielen. Nyare tiders brådstörtade uppfinningar ha gjort att vi blifvit efter härutinnan. Att nu icke förskaffa sig vapen afnyaste konstruktioner, skulle vara detsamma, som att förklara oss sjelfva försvarslösa. För att erhålla vapen måste ingen uppoffring anses för stor. Hvad beträffade organisationen af armån, vore det representationens pligt att noggrannt pröfva de olika förslagen och att ej antaga något af desamma, utan att vara fullt öfvertygad om dess värde. —I den ekonomiska frågan omfattade tal. med värma det fria utbytets id, och ville stadigt tillämpa den. Det är onekligt att landets modernäring är betryckt, men det vore lönlöst att genom protektionistiska åtgärder söka upphjelpa detta förhållande. Orsaken till detsamma och till den tryckta penningställningen i allmänhet är icke blott klena skördar. Intet land har nemligen utfört ett jern vägssystem, utan att genomgå en kris. Det skulle vara orimligt att tro, det vi då skulle kunna undgå hvad rikare länder af samma skäl fått lida. Den mängd kapitaler, som afjernvägsanläggningar indragas i landet, stegra till det yttersta affärsverksamheten. Då wmflödet af penningar stannar och företagen ej ännu hunnit ge den afkastning, som behöfves, måste trångmål uppstå. Detta onda är ej möjligt att förekomma, men väl att mildra. Men de förslag, som gå ut härpå, måste hvila på sann ekonomisk grundval. Det första vi ha att göra är attiakttaga hushållning och sparsamhet. Göra vi det, var tal. tillräckligt optimist att tro, det lång tid ej skall förflyta innan vi deraf skörda frukt. Hr D. O. Francke anhöll att då han ej var belåten med resultatet af förra valmötet få föreslå som kandidat rådman F. E. Roy, som i