Aftonbladet – 30 november 1866, sida 3

ka. Mellan grenarne, innan dessa slöto sig tillsammans, hade hon sett en karl, stående på något afstånd vid foten af en ek. De var en af de ryttare, som bivistat jagter aftonen förut — det var herrn på des Au: brays; hon kände till hans utseende och hans namn; men i samma ögonblick reste sig en annan figur midtibland jernekarnst vid foten af sjelfva muren, och en stark, dallrande stämma lät höra följande ord ge nom skogen: ?Fru markisinna de Croix-de Vie, jag helsar er!? Leeneven — ja, det var han. Han hade ej lemnat orten; han hade till gömställe funnit en säkrare tillflyktsort än byn Sainte Marie, utan tvifvel det hus, som tillhörde denne landtjunkare, som väl kunde vara er hemlig fiende till Croix-de-Vie-slägten; han hade undgått Chesnels vaksamhet. Violante drog sig alltjemt tillbaka, men mycket läng sammare; hon kunde icke ses af Lesneven, om hon ej stödde sig på kanten af terrassmuren. Hon tänkte på denna envisa, oförnuitiga förföljelse, som aldrig tycktes vilja upphöra. Hon tänkte att den besynnerlige unge manuens djerfhet hade mycket tilltagit, då han ej fruktade ait våga sig fram ända till foten ef dessa murar; men hon fruktade ej längre någonting och sade sig icke nu som förut, då hon emot honom ej egde annat skydd än Bochard:dres : fvenbokar — han kan ej våga öfverstiga denna häck !... Man ö;versteg ej bålverken vid Croix-de Vie, det visste hon nog... En annan tanke sysselsatte henne, och derjemte en annan farhåga; hon hade sett Lesneven; hon skulle då snart få se Martel. Aldrig hade hon träffat den unge minnen, att icke markisen då varit i närheten; slum pen ville så,eller måbända ödet... Lesneven och Croix-de:Vie följde samma vägar,