Aftonbladet – 22 november 1866, sida 3

icke var Croix-de-Vies, så var det likväl blod på hans folks händer. Sålunda förbjöd henne allt att ta till flykten; allt manade henne att ännu en gång till, densista, uppoffra sig för Croix-de-Vies intressen; allt gjorde för henne till en pligt att stanna qvar till förekommande af detta öde, hvaruppå hon icke-:trodde och icke ville tro, och som blotta tanken på fordom skulle ha kommit henne att småle. I detta ögonblick måste Lesneren vara ganska nära häcken... Plötsligen hoppade Magnus fram mellan jernekarne. Violante stod upp och kallade till sig det ädla djuret. Stående och vänd mot skogen såg hon nu Lesneven på tjugu fote afstånd; men lugnad, stolt och glad lade hon handen på den oväntade vännens hafvud, som kommit till hennes bistånd, och afvaktade. Min fröken, sade Lesneven, lyckan är tålamodets dotter. Sedan tvenne dagar afvaktar jag under ängest detta ögonblick, men jag har ej en minut förtviflat. Jag visste nog, att medlidandet förr eller sednare skulle föra er i min väg. Min herreX, svarade Violante, Xhvarföre skulle ni då ingifva mig medlidande? Jag känner er icke; jag har blott sett er en enda gång i ett förfärligt ög nblick, och jag gör er den rättvisan att säga, det ni då betedde er som en man af heder och mod. Derföre är jag ock nu nöjd ait få säga er, att ni måste tänka på er säkerhet, ty ni lar väckt mångas hat... SHur då? afbröt Lesneven. Skulle det finnas så galna menpiskor, att de aktade mitt lif nog högt för ait vilja ta det af mig? Om de visste huru föga det är värdt, så skulle de kanhända låta mig behålla det. Hvarken trettio penningarseller ens ett öre; jä, ni skulle kunna finna lärda, som skde