Aftonbladet – 22 november 1866, sida 3

Svensk jernvägsmateriel. (Slut från gårdagsbl.) Efter tagen kunskap om direktör Ekman sakrika yttrande, huru fåvitsk befinneg författarens insinuation att jernvägsstyrel sen icke skulle hafva gjort sig reda för d af svenskt jern tillverkade skenornas jem förelsevis bättre beskatfenhet?? Är det vö tänkbart att styrelsen skulle hafva våga Ireqvirera för många millioner rdr engelsk skenor utan att först hafva rådfört sig me fullt sakkunniga personer och förvissat si om materialets egenskaper? Har det då e konstaterats att det svenska jernet, hvar seghet gör det så användbart till mång andra ändamål, är både för mjukt och fö dyrt till jernvägsskenor? Bevisa alla de om sorgafulla, flera år fortsetta undersökninga som en särskildt derför nedsatt komite verkställt, platt intet gent emot författaren: expektorationer? Bevisar den stora pris skilnaden mellan Motalaoch de engelskt skenorna icke heller något fastän en mi jernväg belagd med Motala-skenor skull afva kostat 40,000 rår mera? I Tyskland de: erfarenheten i afseende på jernvägstrafiker är äldre och mera omfattande än hos oss, ha såsom regel antagits att skenornas uthållig. het på banor som äro mera traäkerade än de svenska, utgör i medeltal 16 år. Om nu författaren vill isga nämnde tidlängd till utgåogspunkt för en ganska enkel kalkyl, så skall han lätt finna den stora kapital: vinst som uppkommer derigenom att de hårda, styfva och 37 proc. billigare engelska skenorna blifvit använda i stället för de mjukare och dyrare Motala-skenorna. Man torde äfven draga sig till minnes att af de skenor, som Motalas disponent erbjöd sig att tillverka 20,000 c:r, och som han enmodades till det a: honom sjelf bestämda priset leverera, aflemnades dock endast få ra — säger 4 — skenor, påtagligen emedon han icke kunde tillverka dem med någon vinst ens för det uppgifna priset, och derjemte insåg att bans Meaor ej skulle bli så hårda och styfva som de engelska, och följaktligen icke utstå lika lång slitningstid som dessa. Men författaren har blifvit så inklämd mellan de begge industriutställniogssken:rna, hen har så uteslutande hemtat hela sitt vetande i denna fråga från berörde skenor, att han icke har kunnat fatta de ofvannämnde undersökningarnes stora värde och betydeise, fastän jag derpå fästade hans uppmärksamhet i min förra uppsata. Eller förkastar han dessa undersökningers vitsord, emedan äfven de blottat humbugen i industripalsatset? Hvad menar han egentligen med den klingande frasen att skrotet efter de svenska skenorna ?bar ett ojemförligt mycket större värde än skrotjernet efter de engelska?. Tror han verkligen att svenskt skrotjern står i så högt värde, så kan han derom söka upplysning, och hans tro skall svart bli rubbad. Tror han, hvilket är sannolikt, att det skrotjern som uppkommer af kasserade engelska skenor har nästan intet värde, så fär jeg meddela att dylikt skrotjern från Gefle—Dalabansn redan exporterats och försålts, genom Borris Craig i Newcastle, relativt till skenorpas inköpspris ganska fördelaktigt. Det är utan tvifvel icke af någon betydenhet om författaren är, eller icke är protektionist . Men obestridligen är den protektionist som yrkar, att en vara, hvilken i ipköp är dyrare och för det afsedda ändamålet mindre användbar, ändå skall begagnas framför den billigare och ändamålsenligare, allenast derföre att den förra är af inhemsk och den sednare af utländsk tillverkning. Om ständerna, bland hvilka protektionismen alltid haft inflytelserika målsmän, verkligen insett fördelen ef at svensk jernvägsnateriel uteslutande, eller företrädesvis, borde användas , hvarföre hafva de då aldrig i denna syftnivg meddelat beslut, fastän flere motioner i sådan syftning blifvit väckta? Jo, dels emedan ständerna ej varit proteksionistiska, och icke velat att staten onödigtvis skulle betungas med en drygare utgift, in som var behöflig, och dels emedan ett dent beslut skulle icneburit en förpligtelse ör jernväögsstyrelsen att ovilkorligen köpa materiel af svenska fabrikanter, hvilka frikallades från all konkurrens med utlandets. Är det iege just emedan en sådan täflan medgifvits, som materiel af svensk tillverknivpg kunnat erhållas till jemförelsevis bil igt pris? Under sådana förhållanden, är det utrkdigt af författaren, att tillvita jernvägsstyrelsen såsom en egenmäktig och FRNSTDESEEEER RNRT eAReT