Aftonbladet – 21 november 1866, sida 2

hennes bjerta; hon såg sig omsider ensam, alldeles ensam. Gården var öde; huset tillhörde henne. Intet buller nådde längre heones öra, hennes ögon träffade blott de aflägsna spåren st de nyss timade händelserna. Och alla desse oförklarliga intryck, alla dessa vådliga rörelser, hvilka under tre da uppskakat henne, så olika hennes själs natur och hennes vanliga lefnadsriktning, så egnade dessutom att försvinna på samma gång som de händelser, hvilka framkallat dem, skulle sannolikt aldrig återkomma, nej aldrig... Lesneven skulle utan tvifvel lemna orten. Oc hvad henne-angick, stod det ju i hennes makt att sätta sig emot sin fars förföljelser och att ej mer åt . ända till slottet? XM. Buren på sitt folks axlar skred mark:s Croix-de-Vie fram under ekskogens kronor. Han tänkte på den ädla flicka, som han nyss lemnat, på denna hvita och blonda få, stolt och renhjertad. Han tänkte på det högdragna sätt, hvarmed hon emottagit och förkastat hans ursäkter; han hade velat bli sårad deraf; men denna högdragenhet klädde så väl fröken Bochardiere. Han tänkte på att hon var sköa och att hennes själ, ännu skönare än hennes anletsdrag och hennes. värdiga hållning, var likasom en diamant iofattad i ciseleradt guld. Sedan hanitan-: karne anställt denna jemförelse, smålog Mar-. tel VI öfver sig sjelf och sade: Hvad rör det mig allt: detta? I samma ögonblick då man passerade en öppen plats i skogen träf. fades hans ansigte af eftonvinden, som i jjumma flägtar förde till honom vällukterna från de unga skotten och det blommande gräset. Aldrig förr hade han förnuymmit vårens närvaro i dessa vilda trakter, och han.