Aftonbladet – 21 november 1866, sida 2

rerades meteorerna isynnerhet i Europa; i ödra Ryssland visade de sig så talrikt, att le jemfördes med ett regn af eld?. Denl minenta astronomen Leverrier, som såg lem i Frankrike, intygar också deras förrånande stora antal. Det lysande skådespelet den 13 November 1833 kunde, anagligen för molnfylld luft, ej ses så väl i Buropa, men desto bättre på en stor sträcka ff Nordamerikas fastland, och fenomenet innes beskrifvet i flera astronomiska arbeten. — Året 1867 kommer också att uti November månad erbjuda ett lika briljant skådespel, De engelska tidningarne meddela nu relogörelser för de i London gjorda observationerna öfver det sednaste Novemberfevomenet. Vi återgifva här en af dem: Det af Humboldt förutsagda stjernregnet har under särdeles gynnsamma atmösferiska förbållanden iakttagits på flera observatorier härstädes, och redan föreligga åtskilliga astronomers redogörelser öfver detta meteorologiska fenomen. Melian kl. 12 och 1i onsdags natt räknade astronomen Hind 1120 meteorer, och från kl. 1 till 7 min. öfver 1 icke mindre än 514. Vid den sistnämnda tidpunkten visade sig så många meteorer på en gång, att det var omöjligt att räkna de: :. Ki. 1,10 min. tycktes eldregnet hafva nått sin höjd, och 1,20 min. var det i märkbart aftagande. En annan astrocom räknade mellan kl. 1 och 1,5 min. 264 och från 1,15 till 1,20 min. 276 meteorer, men från 1,30 till 1,35 min. endast 141 och sedan allt färre och färre. Himmeln erbjöd en sällsamt prektfull anblick; dock försäkrade den bekante resanden Du Cheillu, som jemte Hind hade observerat fenomenet, att detsamma icke på långt när var att jemföra med hvad han under Äpril-perioden ade baft tillfälle att se i det tropiska Afrika. Meteorerna voro af mycket olika storlek. Några liknade Venus när hon lyser som allra klarast ; blott få hade ett ännu klarare sken. I allmänhet utmärktes hela fenomenet af en viss likformighet, och på stora trakter af himmelen visade sig inga meteorer alls. Nästan alla åtföljdes de af en lysande strimma, som betecknade deras bana; hos några var denna utomordentligt skön, med en färg som stötte i blått eller grönt, medan sjelfva meteorerna för det mesta visade ett rödaktigt sken. Under första hälften af natten utbredde sig öfver himlahvalfvet ett gulrödt, norrsken liknande skimmer, och sednare observerades flera starka blixtar, af hvilka en vid 4-tiden utmärkte sig genom en intensiv orangefärg och hade sin utgångspunkt i stjernbilden Lejonet. På aflägsnare trakter af himmeln genomlupo meteorerna långa sträckor, men de som utgingo från nämnda stjerntild hade mycket korta banor eller tycktes till och med långa stunder stå alldeles stilla. Astronomen Tyler fördelar dem i tre klåsser: den första och talrikaste innefattande de vanliga meteorerna och bland dem några mycket stora, som drogo en lång, blåaktig svans efter sig; den andra klassen bestående af mindre vanliga meteorer, som icke lemnade något spär efter sig och sågo ut som kopparfärgade eldklot; den tredje slutligen af sådana, hvilkas bana bildade en kort, oregelbunden kurva och förblef synlig två till tre minuter. Några af de största tycktes brista och derefter visa sig såsom två genom en lysande linie förenade ljusnoder. Såsom ett intressant supplement till en af de anförda klasserna må nämnas en iakttagelse af astronomen Heath. Klockan half 2 såg han en meteor, som betydligt öfverglänste de öfriga och gled i nästan snpörrät riktning från Castor och Pollux till Piejaderna. Den lemnade efter sig en lysande strimma, hvilken icke såsom vanligt hastigt försvann, utan förblef synlig i hela 3 till 4 minuter. Man kunde tydligen se att hela strimman roterade kring sin egen axel, under det äfven hennes form förändrades, så att hon, ursprungligen jemnbred, småningom sammandrog sig och blef nära nog linsformig; och genom roteringen hade hon före försvinnandet kommit ungefär i rät vinkel mot sin ursprungliga ställning. Blott en enda auktoritet har försökt att räkna samtliga meteorerna och uppgifvit de med blotta ögonen varseblifna till 7 å 8000.