Aftonbladet – 21 november 1866, sida 2

Fru Croix-de-Vie nickade med hufvudet till tecken af bifall, men hon svarade icke. 2Madame?, sade Lescalopier, ?vill ni icke att vi tala om min dotter ?? PAck jo, om jag vill det! sade hon suckande. Man måste det väl.? Hvad är orsaken till denna återkommande sorgsenhet, fru markisinna?? fortfor herr de Bochardiere. Ar då detta ämne ej längre sodkändt sf er? Och denna förändring, hvarifrån kommer den? Ni tyckes mig numera vara vida skild från den glädje ni nyss visade då herr markisen önskade tala med min dotter.? Ja, ja?, sade hon, jag vet ej hvarför, men det der förekommer mig nu som någonting förflutet ..7 Markisen tänkte, som vi redan nämnt, på Lesneven. Han frågade sig icke, i likhet med modren, hvarifrån denne Lesneven kom, ty han tviflade ej på hans härkomst. Ödet hade sålunaa velat bringa under den siste Croix-de-Vies ögon den siste Lesneven! Båda två pliktade för sina fäders brott, men smellan dessa två hvilken skilnad! Lesneven gäldade, utan att veta det, sin förfäriga skuld, han gäldade densamma med alllagliga olyckor, afsättning, dunkelhet, fatigdom utan tvitvel. Croix-de-Vie hade bipehållit sin ätts glans och rikedomar; båda vå voro belagda med förbannelse; men Croix-de Vie ensam kände detta. Derföre visade ock Lesneven det öppna anlete och lex djertva min, som tillhör den ungdom, varar han ville begagna sig och pjuta; han gde en slags tro åiminston: — likagodt wilken — passioner och förhoppningar. dan var tepper, ty Martel bade då hau var negrepp att slå till, mötts af bans blick, cb denna blick hade varit fast och stadig. Utan tvifvel är det lätt att finna mod ati