Aftonbladet – 21 november 1866, sida 2

se ur stånd alt genast kontrollera uppgiften el r upptäcka rätta förhållandet, och det under i afseende på penningtillgången brydsam tidmkt. En ledamot anmärker ock till protokolt, att han redan förut, ehuru förgäfves, fästat IMmäktiges uppmärksamhet på nödvändigheten Fen förändring uti det hittills följda bruket. fter ofvannämnde dato har förhållandet blifvit srändradt och nödiga kontroller införda. . Efter en anmärkning öfver den i revisoernas tanke nog långt gångna frikostighet red statens medel som fullmäktige visat id bestämmandet af gratifikationer (samnanlagdt 8940 rdr) åt tjenstemännen för iträde vid premieobligationernas utlottning, fsluta revisorerna sin framställning om äneoperationerna med följande välgrundade etraktelse: Revisorerna anse sig slutligen böra uttala det mdöme, att riksgäldskontoret är ett verk, som vårligen kan på oöjaktigt sätt fullgöra de konoret nu tillhörande mångartade och vigtiga åligranden. Detta kontor hade, då det först inrätades, i öfverensstämmelse med sin benämning, ndast befattning med rikets gäld, men har s3elermera så småningom fått på sig anvisade nästan la de utgifter, som utgå under form af extra tatsanslag. Det har derigenom blifvit ett bredrid statskontoret stående embetsverk med i flera all likartad befattning. Att denna göromålens delning på 2:ne från hvarandra alldeles afkilda och under hvar sin statsmakt lydande mbetsverk medför flerfaldiga omgångar och oläenheter är uppenbart, helst de båda embetsvercen i och för sin verksamhet ofta äro beroende let ena af det andra. De omvägar, hvilka ouppvörligen måste anlitas för det stora antal utbeningar, som äro anvisade å extra stalsregleringen, men som skola utanordnas genom statskontoret på grund af K. M:ts befallning och efter reqvisition hos riksgäldskontoret, medtaga enlast tid och medföra ökadt arbete, utan att, nligt revisorernas åsigt, vara förenade med når son motsvarande fördel. Vida lämpligare synes lerföre revisorerna vara, att äfven den extra statsregleringens anslag anvisas på statskontoret utan att riksgäldskonroret dermed behöfver taga någon befattning. Men till ofvan antydda olägenheter kommer jemväl den omständigheten, att riksgäldskontoret med den myckenhet utbetalningar å den extra statsregleringen det har att fullgöra, i sjelfva verket är ur stånd att med något slags visshet beräkna, när de medel skola inflyta, som äro afsedda till samma utgifters beridande. En bland orsakerna härtill är den, t statskontoret ej är skyldigt att aflemna årsbidraget från den ordinarie statsregleringen förr än under sednare hälften af året näst efter det, utaf hvars statsinkomster detsamma påräknats skola utgå, och äfven sedan statskontoret numera i allmänhet tidigare och efierhand aflemnar nämnda bidrag, sker detta alltid med förbehåll, att i händelse af behof få från riksgäldskontoret återtaga de gjorda inbetalningarne, hvilket också innevarande år med tvänne sådana inbetalningsposter skett. Så länge riksgäldskontoret genom ett ständigt indragande af stora lån från utlandet hade lätt att göra förskotter, medförde detta inga kännbara olägenheter, men dessa framstå alltmera, i samma mån som nämnda källa utsinar och således utgifter och inkomster måste noggrannare afvägas för hvarje tidpunkt. Af alla dessa skäl tveka revisorerna ej att föreslå, det riksgäldskontorets befattning med den extra statsregleringen måtte upphöra och dess verksamhet inskränkas till skötandet af rikets gäld eller indragandet af de inom eller utom landet upptagna lånen samt dessas förräntning och amortering, och att de dertill erforderliga summor af riksdagen anvisas, antingen att utgå, såsom ur allmänna beviilningen, direkte till riksgäldskontoret, eller ock genom statskontoret detsamma i rättan tid tillhandahållas. Ett kreditiv i riksbanken till betäckande af tillfälliga behof, skulle riksgäldskontoret naturligtvis äfven bibehålla i likhet med hvad nu eger rum, För uppnegocierandet af statslån synes det revisorerna otvifvelaktigt, att riksgäldskontoret ej heller är den lämpigaste myndigheten, dess styrelse må sammansättas huru som helst. Svårligen lörer man kunna påräkna att bland riksgäldsfullmäktige få se en majoritet af fullt erfarna etörre finansierer och sjelfva den kollegiala formen är otjenlig i fråga om beslut, som ofta måste fattas med stor hastighet och iakttagande af fullkomlig tystnad. Då nu dertill motparten vid sådana operationer vanligen utgöres af Europas störste och erfarnaste penningmän, sporrade af begäret efter vinst, så är ej att undra på, om vilkoren ej alltid blifva de för låntagaren förmånligaste. I andra länder är det regeringen, som, med representationens bemyndigande, kontraherar om statslån, och äfven hos oss har visat sig behöfligheten af K. M:ts garanti å de lån, rikets ständer beslutit, för att hos främmande långifvare ingifva nödigt förtroende. Det synes revisorerna derföre vara vida ändamålsenligare, att för framtiden uppgörandet och kontrollerandet af möjligen blifvande nya lån uppdrages åt regeringen, så att riksgäldskontoret med dem icke får annan befattning, än att, såsom ofvan är sagdt, ombesörja lånebeloppens indragning, förräntning och amortering. Genom den förändring uti riksgäldskontorets åligganden, som här blifvit ifrågasatt, skulle dess göromål i ej ringa grad kunna förminskas och sannolikt en del af dess nuvarande personal i följd deraf indragas. Revisorerna tillåta sig ock påpeka, att rätta tidpunkten för en förändring i detta hänseende nu torde hafva inträdt: