Aftonbladet – 20 november 1866, sida 3

blir den grym. Hvad mig angår, så har jag uppty t en pligt då jag förödmjukat ti min stolthet inför er. Allt uppfordrade mig dertill, till och med erkänslan. Då man sade till er: rädda honom, så hade ni redan räddat mig från en låghet och från ett brott, ty om för tvenne dager sedan min arm icke föll jungt ner på denne Lesneven, så var det derföre, att ni var der. Äfven han har er att tacka för sitt lif; ty utan er närvaro skulle jag ha dödat bonom.? ?Croix-de-Vie!? sade Chesnel, ?ni hade gjort rätt deri,? ?Tysi du!? ropade han. Skall ni då aldrig förlora smaken på blod, ni ulfvars afföda ?7 Och hållande båda sina händer för ansigtet, tillade han: ?Jag var tokig.? ?Jag har alltid lydt er?, brummade Chesel, ?men han får ta sig till vara, denne Lesneven!... Fröken Bochardiere, som hade vändt bort ögonen och sett dt genom fönstret på fältet, ippgaf ett qväfdt rop. ?Ni är en dotter af Alperna, der himlen trålar och der själarne äro öppna likasom nimlen?, sade maårkisen med en nästan smeande stämma, Ert öde har fört er till lenna ovänliga trakt, midtibland våra dytra och vilda själar. Ni älskar oss icke, nin fröken, och huru modig ni än är, så krämma vi er allt något litet.? Derpå bugade han sig och gick ut jemte Chesnel, Violante andades ut. Hvad som aflockat ienne detta rop, var något besynnerligt, förklarligt och hvars följder kunde bli förärliga. På andra sidan om Sövro, midtmot fönstren på Bochardiezz hade hon sett Lsesneven, H I