att, oaktadt detta sednare förslag, som dock afsåg direkt förmån för jordbruket, blef af rikets ständer) förkastadt, de under annan förutsättning föreslagna tullafgifterna å malen spanmål oförändrade biföllos, hvilket förhållande ensamt kan förklara, att beloppet af de å hvete-och rågmjöl utaf rikets ständer beslutade tullsatser är vida högre, än som synes stå i skäligt förhållande såväl till förmalningskostnaden som till de skyddstullar, hvilka andra industrigrenar åtnjuta. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hafva härmed sökt antyda de allmänna grunder, på hvilka embetsverken fortfarande anse tullfrihet äfven för nu ifrågavarande lifsmedel böra ega rum, och tillika tillåtit sig ingå i undersökning af de skäl rikets ständer för sina beslut anfört. Om ock, hvilket embetsverken ingalunda vilja förneka, förhållanden kunna gifvas, då en i och för sig riktig grundsats bör i tillämpningen vika för afseendet å representationens bestämdt uttalade mening, och detta synnerligast i frågor af beskattningsnatur, anse sig dock embetsverken i närvarande tidpunkt desto mindre böra underdånigst tillstyrka nådigt godkännande af ifrågavarande partiella återgång från den redan länge tillämpade tullfriheten å lifsmedel, som dessa i allmänhet nu betinga ganska höga pris i omvändt förhållande till arbetsklassens på sednare tiden onekligen försämrade bergningsvilkor, samt dessutom den nya riksförsamlingen, hvilken inom kort tid sammanträder, torde böra lemnas tillfälle att i den vigtiga frågan om det ena eller det andra tullsystemets framtida tillämpning uttala sin mening, innan någon, icke ens af ögonblickets behof påkallad, rubbning af grunderma för det nu rådande vidtages. Vidare hafva rikets ständer beslutat införselstull å nu tullfria artiklarne jernoch ståltråd af 6 öre och kopparsamt annan ej specij metalltråd af 3 öre, allt pr skålpund, samt till stöd bärför åberopat, att, sedan förut å dessa artiklar bestämda tullsatser vid 1857 års taxereglering borttogos, en betydlig tillväxt i införseln egt rum och att för tillverkningen af samma artiklar anspråket på lämpligt tullskydd icke synts mindre befogadt, än för åstadkommandet af andra med dessa jemförliga förädlingsarbeten, hvilka af sådant skydd äro i ätnjutande. I stället för de något nedsatta tullafgifter å dessa artiklar, som Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1856—1857 års riksdag föreslog, beslöto då församlade rikets ständer den fullkomliga tullfrihet, som s8edermera oafbrutet egt rum. Till grund för detta rikets ständers beslut anfördes, att ståltråd icke tillverkades inom landet; att afsättningeu af den jerntråd, som deremot på vissa orter åstadkoms, icke kunde i någon mån lida genom lättad införsel af den utländska varan; att artikeln utgjorde ett nyttigt och i flera industrigrenar användt material; samt slutligen att tullinkomsten deraf icke vore af någon större betydenhet, helst all jerntråd, som inkommit för telegrafinrättningarne, hitintills befriats från tull; och åberopades samma grunder för den tullfrihet, som ständerna medgåfvo för kopparsamt annan ej specificerad metalltråd. Af kommerskollegii underdåniga berättelse angående Sverges utrikes handel och sjötart år 1864 och den deri intagna tabell n:r 10 täcktes Eders Kongl. Maj:t nådigst inhemta, att införseln af jernoch ståltråd under intet af de år, som följt efter tullfrihetens medgifvande, varit på långt när så betydlig, som under de närmast förutgångna åren 1855 och 1856; men att deremot utförseln af nämnda artiklar, efter skyddstullens upphäfvande, varit i stark tillväxt och somliga år till och med öfverstigit införseln, oaktadt i denna sednare fortfarande innefattats betydliga qvantiteter telegraftråd. Det afsednast församlade rikets ständer från importens tillväxt hemtade skäl för återinförande af tullbeskattning å jernoch ståltråd synes således, om hänsigt tages till förhållandet under en längre tidsperiod, ingalundå ega stöd i verkligheten, lika litet som anspråket å skydd genom tullbeskattning torde, vid betraktande af exportens betydlighet, kunna anses grundadt på något förefintligt behof. Angående kopparoch annan ej specificerad metalltråd kunna deremot de afrikets ständer änförda skäl synas ega mera tillämplighet. Emellertid förefinnas, enligt embetsverkens tanke, andra och långt vigtigare omständigheter, än importens betydenhet och idkarnes af en viss näring egna anspråk på skydd, som vid frågans bedömande böra företrädesvis afses; och på dessa omständigheter, hvilka 1857 års ständer redan antydde, tillåta sig embetsverken att underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. De ifrågavarande trådslagen utgöra beredniogsämnen och materialier för mångfaldiga andra industrigrenar af både fabriksoch husslöjdnatur, hvilka intaga vida betydligare rum inom landets närings lif, än de jemförelsevis få och föga betydande tråddragerierna, men för sina tillverkningar åtnjuta dels alls intet, dels ganska ringa tullskydd. Sådana äro exempelvig de mekaniska verkstäder, hvilka tillverka redskap och maskinerier till begagnande vid fabriker eller handtverk eller för jordbruket m. m., allt vid införsel tullfria artiklar; sådana äro äfven de näringar, som åstadkomma allmännaste slagen ej specifieeradt manufaktluroch handtverkssmide, hvarå införselstullen år 1867 blifver 8 och år 1868 endast 6 öre skålpundet; sådana slutligen äfven de verkstäder, som åstadkomwa fullfärdiga metallarbeten, hvilka, då de ej äro hänförliga till vissa dyrbarare mt