Aftonbladet – 20 november 1866, sida 3

1,rier, stadsfullmäktige tillåtit sig vid uppkör af papper, pennor, lack, o. 8. v. — Man a har tänkt på att öfverflytta stadsfullmäktiplges uppdrag på statens lagstiftande församålling, men, säger förf. i Review, dettahade ål varit ?hugget som stucket?, ty den är lika t I korrumperad som city corporation! Man må alej tro, säger förf., att Newyork står ensamt r li detta hänseende, nej bevars! Förhållandet Jär alldeles detsamma i Filadelfia, Boston, n I Neworleans, San Francisco, Albany, Buffalo, I Chicago och många andra städer, ja stadsh fullmäktige i Albany sägas om möjligt öfvera I träffa sina embetsbröder i Newyork. För någon tid sedan ansåg sig storbritanx niske ministern i Bern nödsakad att hos 0 I schweiziska förbundsregeringen begära åtals Janställande mot tidningen Gazette de Laua sanne för en artikel, som ministern fann vera skymflig för hennes britiska majestät. i Hela den europeiska verlden undrade — Iden engelska dock icke så mycket — hvad t denna artikel månde ha innehållit och vi , I vilja efter en ansedd Londontidning fram3 ) bära undret för våra läsare. Den engelska tidningen skrifver: Ett ganska märkligt bref, infördt i en Jaf Paris tidningar, kallad LEtendard, gaf I uppslag till den artikel, som publicerades af Gazette de Lausanne och var riktad mot Vår ministeri Bern, mr drottning Victoria. I Harris, vände sig med anledning af den till II förbundsregeringen. Etendards korrespon dent sökte visa, att den historia, han berättat, förskref sig från fina verlden i EngTland, hade utspridts i klubbar och i sällI skapslifvet samt hade kommit till utlandet Jjust genom engelsmän. Efter att ha påstått, att långvarigheten af drottningens sorg öfIver förlusten af sin gemål föreföll hofvet odräglig, öfvergår korrespondenten till en redogörelse hur den uppstått ?den dumma historia?, som föranledde engelska sändebudets uppträdande. Hofvet, säger han, var missnöjdt öfver Victorias eviga sorg; det gick miste om drewing-rooms, baler och feter. Aristokratien följde hofvet och afhöll sig från festligheter, dock under högljudt uttalande af sin missbelåtenhet. Detaljbandlarne i London, hvilka lagt an på lyxartiklar, klagade bitterligen öfver sorgen, som, utdragen i evighet, skadade deras handel och förorsakade dem pennvingförluster. De stora tidningarne yttrade sitt missnöje medelst ganska genomskinliga insinuationer, de små tidningarne genom karrikatyrer och epigrammer. Men snart gaf drottningen anledning till ännu värre prat. På Balmoral i Skotland, prins Alberis jagtslott, fanns en stor, stark qvidam, en riktig högländare af Walter Scotts typ. John Brown är hans namn och piqueur hans yrke. Brown var prinsens outtröttlige, tillfifne följeslagare på Skottlands. otillgängiga berg vid jagten på, bjort eller moripa, och vid jagtutflygterna bortlades all etikett mellan den furstlige herrn och hans piqueur. YPrinsens död försänkte Brown i förtviflan och den starkt byggde jägaren var snärt blott en skugga af sig sjelf. ?Vid den resa drottnivgen sistlidne år gjorde till Balmoral blef hon förvånad öfver den förändring, som inträdt i John Browns helsotillstånd. Men då hennes majestät fått veta orsaken, anställde hon honom i sin personliga tjenst, tog honom medl. sig till London, derefter till Windsor och slutligen till. sitt favoritresidens OsborneHouse få ön Wight. Så långt är pu allt godt och väl. Men menniskornas elakhet begagnade sig af excentriciteten hos hennes majestäts nya lifvakt och aristokratien började hitta på anekdoter, mer eller mindre apokryfiska, mer eller mindre fantastiska. Man berättade att Brown, som tog sin nya anställning au serieux, alltid gick i hälarne efter drottningen och tog sig ett sådant välde öfver det öfriga tjenstfolket, att man aldrig sett maken dertill; att han, utan att bry sig om etikettens lagar, gick in i hvilket rum han ville och när han ville. Man berättade också, att då lord-kammarherren höfligt bad Brown utbyta sin högländaredrägt moi en mera modern, emedan frånvaron af inexpressibles? icke öfverensstämde med vanlig anständighet, hade piqueuren svarat: Mylord! Jag kom hit till verlden barbent och jag vill också dö barbent.? I klubbarne, dessa härdar för förtalet, skämtade man oförsynt häröfver, alla möjliga galenskaper påbittades och hvarje dag hade man färska anekdoter i ordning, mer eller mindre otroliga. Man ansåg det för så trefligt, att åt den dygdiga qvinnan par excellence, den tadelfria drottningen af England, få gifva det förolämpande namnet Misstress Brown. Sedan tre månader tillbaka cirkulerade dessa kalomnier i de tre förenade konungarikena, till stor tillfredsställelse för en hop dagdrifvaie och äfven för eådant folk, som bara längtade efter bjudningar till drottningens palats. Härigenom kan man förstå mr Harris uppblossande; men nog hade det varit bättre om han ej låtsat om dessa dumma historier, utan lemnat dem i sitt värde. Gazette de Lausanne? har nu återtagit sina ord och tryckfribetsmålet mot tidningen har blifvit nediagdt. Förr i verlden tyckte parisarne det vara mycket roligt att göra anagrammer, men det är längesedan dess; det var på Carl X:s och Henrik II:s tid, anmärker en Parisertidning, således mycket längesedan. Man har ej tid till lång eftertanke i detta ångans tidehvarf. Låt oss emellertid, om ej lösa, så dock läsa några anagrammer, som en gång gjort lycka. Det är ju pikant nog, att man genom omkastning af bokstäfverna i Fråre Jacques Clement får denna mening: vest Venfer qui ma crte. Det mest ryktae om mm Jm AA ut et Ah JA -— ARR DA om Fr VR