Aftonbladet – 20 november 1866, sida 3

se ett sådant lugn, en sådan tillförsigt Detta utomordentliga uppvaknande väckte förvåning och förtjusning. Det förfärliga äfventyret upplöste sig så stilla, så natur. ligt, att man knappt kunde tro det. Martel talade om sitt möte med Lesneven som om det varit en likgiltig sak, en besynnerlig till. fällighet. De fasor, hvilka sedan trettio år tillbaka hade samlat sig i enkefruns själ liksom mörka moln, skingrades ännu en gång vid den första ljusstrålen. Hon kastade en triumferande blick på Lescalopier, som betalde henne i samma mynt. Berusad af glädje och hopp, utropade han, att han gevast ville låta spänna för kaleschen. Markisinnan ville se sin son komma upp ur denna säng, som i tvenne dagar nästan hade varit hans paradsäng. Han steg upp, understödd af Chesnel, med ögonen ännu riktade på Violante, och då hon lagade sig i ordning att gå ut, sade han: Stanna qvar, min fröken, jag ber er derom!4 Enkefrun förblef ett ögonblick alldeles slagen af förvåning, och likasom fastläst vid golfvet med hela vigten af sina små vackra fötter, hvilka fordom hade trampat landsflyktens stigar; derpå sade hon: Jag vill å ner, min son, och lugna Croix-de-Vieolket, eom äro oroliga för ditt helsotillstånd. På tröskeln stannade hon. Markisen gick fram till fröken Bochardiere, alltjemnt stödd på Chesnels axel, och vände ryggen åt dörrep. Förvissad om, att endast Violante kunde se henne, smålog enkefrun emot denna, gaf henne en slängkyss, och skyndade ut. tUnder det jag sof, min fröken, gade markisen, Shear jag haft en dröm. Ni utgjorde dezs föremål. Det tycktes mig, att er far lät er undergå tortyr, samt att jag