Aftonbladet – 20 november 1866, sida 2

på örngoltet; det låg der, inveckladti hane rika hår, blondt som de gamla Celternas, från hvilka han härstammade. Hans ansigte var sålunda stilla vändt emot himmelens ljus, som inströmmade genom fönstret. Om han någonsin skulle få återse detta ljus, om hans ögonlock någonsin skulle öppnas, då skulle den första derifrån ulgäehae blick vara för Violante. Och denna blick, Violante väntade derpå .. Hvad erfor hon väl då? Var icke hennes själ lika som Martels under alla dessa timmar sväfvande mellan död och lif? Hvarföre kände hon denna ovilkorliga domning vid åsynen af denna kraftlösa kropp? Hon såg, hon hörde, och hon kände sig likväl ej längre lefva, emedan han ej lefde. Hvilket mysterium, hvilken kraft, hvilket band hade väl då så plötsligt förenat, sammankedjat hennes väsende med någonting, som ej längre var annat än en bild? Ack, makten af ett ädelmodigt medlidande, det samband af moralisk storhet, som hon tyckte sig finna mellan sig och honom, hvilken man redan begret inför hennes ögon, hennes hjertas, hennes tankes hemlighet måhända, okänd för henne sjelf, och som nu gaf sig luft... Markisinnan uppgaf ett högt rop; hennes son hade låtit höra en suck. Var det väl den sista! Nej, ty känstan af det återvändande lifvet öfvergick till fröken Bochardidres hjerta. Herr de Bochardigre närmade sig sin dotter, och sade helt sakta till henne: Violante! det beror på dig att rädda honom, ifall han -vaknar...? En enda tanke föll henne härvid in: den att hennes fer icke ens inför denna dödssång öfvergaf sina planer, samt att han hastigt bytte om politik för att förmå henne att emot hennes vilja gå in derpå. Han hade ej lyckats förleda henne; nu sökte han