Aftonbladet – 17 november 1866, sida 3

KF JA VvEa BI AT VÄ, UTvL UCI Se BITRBULIVAT mn Inerna så högt skattade ?Herrans munsord å icke kan tillskrifvas Jesus sjelf, utgår har ar från instiftelseorden till döpelsen i Math le 128: 18—20 v. ?Gån ut i hela verlden och tt j lären allt folk och döpen dem i Fadrens n I Sonens och den Helige Andes namn? sam e I parallelstället hos Marcus 16: 15, hvilkt n han påstår icke vara gifna af Kristus, utar fl sedermera honom lagda i munnen, hvadar i-han åsyftar ingenting mindre än att bevise alomkull hela den teologiska läran om dope , 15 den treenige Gudens namn. tt) Till detta ändamål använder han två be I vie, af hvilka det första i korthet lyder så , lunda. Om befallningen: ?Gån ut i hela flverlden och döpen allt folk? etc., hade h I blifvit gifven af Kristus, så måste Tärjon. algarne hafva hörsammat detta hans sista bud a fatt döpa i den treenige Gudens namn. No söker förf. visa, att intet dop förrättades af epostlarne anvat än i Jesu namn, och man il måste vid ett sådant förhållande antaga, i lantingen att lärjungarne ej åtlydde sin , Herres och mästares befallning eller ock, 2 Jatt en sådan befallning aldrig blifvit dem ilgifven. Men då man icke kan antaga en I sådan pligtförgätenket å deras sida; återstår a I blott det andra antagandet, att de icke erI hållit denna befallning. Det andra beviset emot läran om dopet i treenighetens namn lyder sålunda: I de -Jofvan anförda bibelställena uppmanas lär ljungarne att döpa ?sllt folk? och predika :?allom kreaturom?, hvarmed mäste förstås både judar och hedningar. Men Ap. g. 10 kap. omtalar, att aposteln Petrus genom en särskild uppenbarelse måste öfvertygas, att det var honom tillåtet att ingå till och predika evangelium för en hedning. På samma fsätt hade de andra apostlarne och de kristna bland judarne mycket svårt att lära sig, latt ?när Gud är intet anseende till personen?. Hade lärjungarpe fått befallning att gå till alla folk, så skulle de tvifvelsutan också lydt den, men nu vågade de sig icke till hedniogarne och deraf följer, att de icke fått någon sådan befallning. ) På dessa grunder anser författaren de båda bibelställen, som innehålla instiftelseorden till dopet för oäkta, och således förrättades af apostlarne icke heller något dop i den treenige Gudens namn. Ar detta åter sannt, så är klart, att det apostoliska symbolum, som i den äldsta kyrkan liksom ännu i dag var den döptes bekännelse om sin tro, icke kan vara dikteradt af Jesus för apostlarne utan sedermera, ehuru i äldsta kyrkan, uppkommet, ty ban kunde väl icke gifva en trosbekännelse till ett dop, som han aldrig anbefallt. Såsom den andra hufvudmotsateen mellan grundtvigianerna och deras motståndare angifver förf. deras olika uppfattning af förhållandet mellan den apostoliska trosbekännelsen, såsom den ursprungliga, och den derpå följande utvecklingen, bestående deri, att kyrkolärarne tillskrifva de i 4:de och 5:te seklerna tillkomna symbola lika stor giltighet som det apostoliska, då grundtvigianerna sätta lit blott till det sednare, såsom, enligt deras åsigt, Jesu eget ord. Författaren gifver ingendera parten rätt, utan anser för sin del den genom de sednare Bymbola vunna utvecklingen i läran för okristliga afvikelser från den rena, enfaldiga apostoliska läran, derigenom att de framställa Kristus såsom Gud, då hen likväl i det apostoliska framställes såsom menniska. Den tredje hufvudmotsatsen mellan grundtvigianerna och deras motståndare består i deras olika förhållande till den lutherska rejformationen. I motsats mot katolikernas lära, att traditionen i trossaker eger lika stor tillförlitlighet som bibelordet, framhöll Luther, som bekant är, att traditionen eger gillighet endast såvida den öfverensstämmer med bibeln, hvilken ensam eger sfgörande röst i troössaker. Grundtvigianerna uppträda såsom reformsatorer i sin ordning af denna reformatorernas och lutherska kyrkans lära och sätta i bibelordets ställe det eviga lifeordet af vår Herres egen mun?, med hvilket och flere dylika namn de tenämna våra trosartiklar eller det apostoliska symbolum. Då Luther förkastade utvecklingen efter 5:te århundradet gå grundtvigianerna längre tillbeska och godkänna intet sednare än detta ?jifsord?, men erkänna sig dock icke såsom antilutherska och falla icke på den tanken alt utgå ur kyrkan, emedan de i flere hufvudläror äro med henne ense, t. ex. i läran om treenigheten, dopet o. 8. v. För öfrigt förebrår författaren grundtvigianerna för deras försök att göra kristendomen mera lockande genom att göra den ?folklig?. ?Betraktar man — yttrar författaren — förhållandet mellan kristendom och nationalitet på ett sundt och oförvilladt sätt, så måste man komme till den öfvertygelsen, att kristendomen med sitt äkta allmänmenskliga innehåll och princip är bättre skickad, egnad till att lyfta nationaliteten, än de särskilda nationaliteterna äro skickade till att lyfta kristendomen.? I den sista motsatsen, den om det lefvande ordet och den döda bokstafven, får man närmare reda på grundtvigianernas lära om ?Herrens munsord? såsom ?det enda lefvande och lefvandegörande ordet?, under det de beteckna det skrifna bibelordet såsom den döda boketafven. Denna sin lefvandegörande verkan skulle det hafva erhållit derigenom, att det genom lefvande tradition blifvit fortplantadt till våra dagar. Författaren polemiserar mot denna uppfattning med ekarpsinnighet och stör taleng. Man må icke föreställa sig att det af oss till sitt hufvudinnebåll angifna arbetet är lika torrt som vär knapphändiga redogörelse. Det är tvärtom särdeles lifligt skrifvet ochl förer skarpa vapen mot båda de parter, hvilkas motsatta åsigter här på ett klart, skarpsinnigt och stundom satiriskt sätt blifva framställda och till sin halt bedömda. Att författaren tillhör den fria forskningens män inom teologien torde tillräckligt blifvit ådalagdt och är dessutom bekant från hans föregående större arbete: Johannis Evangelium. Hvad öfversättningen beträffar, så synes den i allmänhet vara god, om ock en ochl annan danism icke kunnat undvikas. Emot språket skulle vi vilja anmärka, att vissa hanarna da ocd 2... BE RAR EE ARN