Aftonbladet – 17 november 1866, sida 3

intresset fOr den större allmänheten. rl! Ås egendom, som derefter följer, var äfven ett af patriarkalismens sista tillhåll i vårt land. Det låter som en saga, alti en ort, icke särdeles långt från hufvudstaden, funnits en egendom, der ännu 1852 inga skriftliga kontrakter funnos upprättade med bönder och underhafvande, der alla hade frihet att flytta — hvilket likväl sällan hände — rär de ville, och der tjensterna gingo i arf genom flera led. Ur den statistik öfver egendomen, gom hr Eneroth lemnar, meddela vi följande rader. Det patriarkala regementets afskaffande torde hafva sin del i den förbättring, som de intyga: uDIT tj Ksd oa fA822: 4,26. Adj20. 162,3. 18,28. IB,20. — Fiat: 26. 166,16. 339,8. 169,26. 770,8. 21216. Gärdeegårdar till en sammanlagd sträcka Jaf två mil ha i sednare tider borttagits från Jegorna. De data, hr Eneroth meddelar om kreatursstyrkun på gården, samt om skogsIsköteeln der förr och nu, äro lika betecknande. Många gårdar inom Sverge så omskapade, och i det Finland, som vi skola Jeröfra på denna sidan Bottnen, fattas ej mycket. Vi torde få anledning att utförligare återkomma till detta intressanta arbete; då det fullständigt utkommit. — OO 0 Tr PR MW lt ee dt RF kt nn v ss Bidrag till Skevikarnes historia, samlade of G. Janzon. (Örebro 1866.) Den bekante författaren har i detta lilla häfte Jemnat en på fullkomligt äkta och säkra källor grundad historik öfver den i vissa bänseenden märkvärdiga svenska sekt, som efter sin egendom ä Wermdön fick namnet Skevikare. Författaren följer först dess yttre öden ända från 1725, då kornetten Jakob Eriksson, i Kelfvio socken nära Gamla Carleby, offentligen utträddde ur kyrkans gemenskap vid en biskopsvisitation, till när varande tid eller 1832, då egendomen af de sista qvarlefvande ledamöterna skänktes till Wermdö församlings fattigkassa. Denna be: rättelse ionehåller till större delen nys och obekanta uppgifter och utgör således ett intressant bidrag till vår. kyrkohistoria, helst författaren med fnllkomlig opartiskhet endest låter händelserna sjelfva tala. Den märkvärdigaste afdelningen bäri bilder redogörelsen för ?Eriessönernas? öden under den elfvaåriga landsflykt, de undergingo från 1734 till 1745, och som uteträcktes till Danmark, Holland, mellersta Tyskland och Preussen. Sednare afdelnivgen af häftet utgöres af en framställning af Skevikarnes lära och samfundsandan på Skevik. Denna eekt utgjorde nemligen eit slags klostersamfund, strängt skiljande sig från den yttre verlden och förkastande kyrka, prester, yttre ceremonier och till och med sjelfva samhället. Denna del af arbetet synes oss något knapphändigt affärdad, i det författaren ej ingår i en närmare utförd analys af. läran, utan blott meddelar några utdrag ut bref o. d, Den förtjenar emellertid mycken uppmärkeamhet såsom ganska egendomlig, om än dess grunddrag, efter hvad författaren onmärkt, synas vara lånade från Gottfried Arnold (F 1714) En bufvudkälla för kännedomen om Skevikarnes dogmer har jemväl varit författaren obekant, troligtvis på grund af dess stora sällsynthet. Vi mena neroligen fem små skrifter, som utkommo på hösten 1747 och genast vid utgifvandet förbjödos genom en kunglig förordning vid tuzen daler silfvermynts vite, samt således tillhöra svenska Jitteraturens sällsyntaste alster. De heta: Om rättfärdiggiörelsen genom trona på Christum, Korta ärhindringar om ogudaktiga präster, Emot Freymäurerna 0. 8. V., åro troligen författade af Erik Eriksson och innehålla i temligen fullständigt skick de skevikska, ganska revolutionära åsigterna. Hufvuddreget i dessa, förkastandet sf den synliga kyrkan med dess bruk, ceremonier, presterskap o. s. v., framträder hör på det bestämdaste. Det ideal, som synes föresväfvat de äldsta Skevikaroe, var ästadkommandet af ett de heligas samfund, der allt var endast andlighet, frid, broderlighet och endrägt: således i grunden samma utopi, som, afklädd sitt teologiska omhölje, framträder i mer utvecklad gestalt hos sednere tiders Saint-Simonister, kommunister o. dyl. Det är denna egtndormlighet, som synes oss vara det märkvärdigaste hos denna sekt, som för öfrigt sldrig vana synnerlig styrka. Under dess högsta blomstringstid torde medlemmarnes antal ej öfverstigit 60. Önskligt vore, att flera bland våra prestmän ville egna sin tid åt dylika emärre monografier öfver ämnen tillhörande vår syrkobistoria, isynnerhet rörande de flera sekter och svärmerier, som tid efter annan uppträdt i åtskilliga landsändar; ty genom dylika bidrag riktas allt mer det material, hvarur en gång Sverges nyare kyrkohistoria skall framgå. Läran om dopet af Magnus Eiriksson, öfversalt af N. J. Ekdahl, kyrkoherde i Adolf Fredriks församling. (Steckholm, på L. J. Hiertas förlag. Pris: 75 öre. 89 sidor). När man läser titeln på denna bok, kan man icke föreställa sig annat, än att hon skall innehålla en lärd undersökning om dopet, onjutbar tör den stora allmänheten. Men behöfver dock icke läsa mer än första raderpa för att ee, att det handlar om nägot helt annat, neml. om grundtvigienernas och derss motståndares, det är de kyrkliga teologernas och särskildt biskop Martensens, skiljektiga läror. Grundtvigianerna — hvem har icke hört telss om denna kyrkligt politiska frsktion hos våra bröder på andra sidan Sundet? Men huru måoga hafva någon verklig reda på deras tyrkliga uppfattning. Eit godt tillfälle till en sådan bekantskap med grundtvigianernas läror och ait på samma gång få se bristfälligbeterna deri och deras förhällande till kyrkoläran, erbjuder sig genom det förevarande lilla arietet af den berömde danske teologen. Motsatserna mellan grundtvigianerna och deras motståndare behandlas här under 4 hufvudpunkter, af hvilka den första handlar om den Apostoliska trosbekännelsens annkamee hvilken af färf hatecknaa säsnAm jbe JR DA Ao SR Br Kent et AR DD Rn —P M I 2 Me — O FE SM Or mmh AA RA IT