Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

grafvarne. Lesneven vände sig om emot sin arm; han såg att den sedan ett ögonblick var försatt i oorduing, men han smålog blott deröfver; han satte sig på kanten af ett risstängsel, emellan denna vackra äng, der rr och barnen glömde sig qvar bland löfven och blommorna; och ett stört rågfält. Han tänkte, att folket, alla de som lida, ändock äro milda och saktmodiga, eftersom det midtunder deras vrede ej behöfs mer än en flägt för att skingra den, en suck från gräsen och vattnet. Men så angenämt detta skådespel än var, tröttnade ban slutligen dervid; han gjorde ett tecken åt några af männen, som hböllo sig vid hans sida, dessa prejade det fördröjda tåget, och man fortsatte sin gång emot rägfältet. Detta fält var äfven planteradt med körsbärsträd, och man befann sig i början af Juni månad ; körsbären voro mogna. Barnen störta fram och göra sig naturliga stegar; Lesne ven såg dem alla inom ett ögonblick hängande vid grenarne. Mödrarne skyndade fram under träden och räckte fram sina försläden för att ta emot bären, männen började skratta; de som voro i bätarne ropale, att man äfven till dem skulle kasta ned sörsbär. De tänkte väl nu mycket på förädren vid Plemures! Obotliga lättsinne! Prolösa förgätenhet! Folk, rörligare än vinlen, och alltid, alltid servilt. Lesnevens inletsdrag mörknade, han rodnade och såg red på marken; ur djupet af hans förödnjukade själ steg en flod af bitterhet upp inda till hans läppar. Plötsligt höjde sig hans röst, hastig, otåig; inom ett ögonblick voro körsbärsträlen öfvergifna, och en stor krets af meniskor samlad omkring honom. Barnen ego, qvinnorna darrade, männen lyssnade ned sänkt hufvud till de lågande förebrå