Aftonbladet – 13 november 1866, sida 2

i sitt tält, under sin hufvudgärd. Merkis Croix-de-Vie smyger sig genom våra skogai im i lägret, bedrager skildtvakterna, och kommer så, krypande fram i skuggan, med dalken mellan tänderna, ända till chefens tält. Han iotränger i detsamma och tager under sjelfva hufvudgärden bort denna lista. Hvad säger ni om sådant, herr de Gourio? CJag säger, svarade abbån, och jag har alltid sagt, att min kusin är en hjelte, när han sä vill.4 Och herr markisen var då ej mer än sjutton år! Och just derför låg ingen synnerlig förtjenst i hvad han gjordet, sade markisen. ,Min stund var ännu långt borta. Jag visste, att jag då ej knnde dö. Mitt kära barn, sade fru Croix-de-Vie till Violante, 4skulle det roa er att göra en tur genom trädgårdarne? Derpå vände hon sig till sin son och sade: På återvägen blir jag trött, och gör då räkning på din arm, Martel.X Hon gick först ur rummet, Luften afkylde bennes brännande panna, Mitt kära barnX, sade hon till Violante, som hade följt hepne; fruntimmer kunna väl språka tillsammans och tala om ingenting, under det karlarne tvieta, Min son är ungefär som ni; äfven han är en skygg person. Det ser han mig ej ut att vara, madame.4 afbröt Violante kallt. Ni tycker ej det, upprepade enkefrun, i det hon på en gång antog en beundransvärdt tankfull min, kanhända har ni rätt. Jag tror verkligen, att markisen, då ni kom in, helsade och tog emot er på ett nästan artigt sätt. Violante rodnade ånyo. cJag skämtar icke, återtog markisinnan. cOm man påstode, att min son hatar verl