Aftonbladet – 10 november 1866, sida 3

Ur oit enskädt bref från Skåne. —— — Emeden min väg gick förbi TrolleLjungby, kunde jag cj neka mig nöjet ait uppvakta den svenska embetsmennakårens nestor, excellensen grefve Trolle-Wachimei ster, som redan inträdt i sitt 85:te år. På tieppen til den ståtliga slottsbyggna den mottogs jsg afen gammal betjent, som, tillfrågad om excellensen mottog besök, svarade ganska fryntligt: ja det gör han visst.? — ?Var då god och armäl mig.? —?Å de! behöfs inte. Harren kon följa med, få rka jeg visan vägen.? Jeg infördes i ett stort förrhak; ganska enkelt möbleradt; hvars alla väggar voro beklädda med väl fyllda bokhyllor. I ett mindre rum derinnanför satt exeellensen vid fönstret i en stor ländstol, fördjupsd i läsningen af en tidniug. . Störd: af mina tteg, vände han sig om, steg genast upp uten påcon synnerlig ansträngning och gick mig till mötes. Grefve Wachtmeister kar ännu en ståtlig hållning, bans hår är silfverhviit, men anletsdragen antyda icke hans höga ålder. — Jag presenierade mig. ?Välrom men, sade han vänligt, och tog mig ihand — er far var min vän och en utmärkt skicklig embetsmen, hos hvilken jag står i skuld för flera stora ijenster, fom jag aldrig fick godtgöra. Han dog för längesedan, om jag ej misstager mig i Ok:ober 18367, (Det förhöil eig verkligen så). Då jag gjorde en ursäkt för mitt besök, och åberopade som skäl derför min Lögg åtrå att få uppvakta vår cmbetsmannakårs vestor, så svarade han vänligt: Nestor är jag väl icke ännu, mena dock en af veteranerna, och jag har öfverlefvatalia mina kamrater. Till stor del.torde väl orsaken till min höga ålder böra sökas deri, att jag länga left lika punktligt som ett urverk; men nn börjar det gå trögt. Mina ögon börja bli svaga, men till ersättning sofver jag i kepp med tjens:efolket, och det är en god sek.? Jag frågade om exeeilensen ännu iutresserade gg för kemien; Ja det gär jog visst, men har för länge sedan uppgifvit hoppet att följa med denna vetenskaps soabba ut veckling: Sedan min vän Berzelins dog har jag kommit efter. Nu sysssisätter jag mig mest med historiska forskningar och ökar min manuskriptsamling för efterkommande, Det ver ett svårt slag för mig då den hederlige rektor Anders:on dog.? Samtalet blef alltmera lifligt och föll snart på riksdagsmannvavalen, som rtedan voro till större delen afsluiade. De t:ckies hefva uetfollit bältre än exerlltasen bude vintat, ehuru han hörde til! dem, som värmt ifrat för reformens framgång. Han var fast öfvertygad derom at: re entationustefo men skulle befordra vär pc utveckling och betrygga vår sjelfständighet. Då jag suntydde dena lifliga strid som föregick reformens antegande, så sade han: ja nog var den Iiflig, men å ömse sidor fördes den mod stor talang. .Den hade ej slutats så som det skedde, om icke folsupplysning n gjort så stora framsteg, Om dessa framsteg kon endast den döma som lefvat så länge som jog. När jag efter mia salig fars död fick med egevdomanr direktare befattning, fuxnos bland de underbaivande ganska wos få