Aftonbladet – 10 november 1866, sida 3

af stycket, hvilken nu uppförts, så är den, ;l enligt vårt omdöme, ej alls så beskaffad, Isom vi härofvan önskat. Bearbetaren ha . gått till väga något för raskt och genom -Iförbiseende af sorgspelets strängt konst-närliga byggnad gjort sig skyldig till åt 1 I skilliga misstag. Vi inse fullkomligt det flsvåra och grannlaga i uppgiften, liksom vi d tro oss finna, att bearbetarens åtgöranden i I de flesta fall haft en i sig sjelf aktningsvärd grund: den att såvidt möjligt förenkla fl sceneriet och minska de hos Shakspeare så ofta förekommande dekorationsförändrinI garne. Detta har också i förvånande grad lyckats honom. Af första aktens nio lokaler i urskriften ha blifvit tre, af andra ak-I tens tre en, af tredje aktens fem två, af fjerde laktens fem två, af femte aktens fem tre. JEn genomförd granskning af bearbetningen Ji alla enskildheter tilllåter oss ej utrymmet. I Vi anmärka blott, att bearbetaren visserlifgen med stor pietet bibehållit ovanligt mycket af Shakspeares text, men deremot ernått ofvannämnda slutföljd eller scenförJenklingen genom ett betänkligt omkastande, hopslående och särskiljande af scener, åtgärder, som i sjelfva verket vida mer angripa styckets inre kärna än ett förståndigt och smakfullt uteslutande af några småscener och förkortningar i dislogen. Första akten har lidit mest, icke blott genom högst betydliga uteslutningari krigsscenerna, utan ännu mer genom åtskilliga omkastningar. Det mest anmärkningsvärda felet är, att originalets 9:de scen, der Coriolanus efter slutad strid prisas och helsas med sitt nya tilloemn, här blifvit gjord till en del af sjelfva striden genom inläggning af nåsra repliker ur de förra scenerpa och de top till strid, till strids! som ett pår gånger i densamnmin höjes, alideles utan motsvarighet i originalet. Genom uteslutning af den effektfulla scenen, då Coriolanus ensam instörtar i Corioli, har stycket verkligen gjort en förlust, dä den förträffligt skildrar så väl hjeltens utomordentliga tapperhet och djerfhet som hans allt trotsande häftighet. Första aktens sista scen, der Aufidius uppträder efter det förlorade slaget och ger luft åt sitt hat mot Coriolsnus, genom hvilken scen skalden på ett högst betecknande sätt sntydt och förberedt kainstrofen, har i bearbetningen fått sin plats i fjerde aktens början och, förenad med originalets 4: 1, förlagts till portliken utenför Aufidii hus. Denna temligen fria åtgärd medrör emellertid den drometiska ocennelikheten, ett Anfidius, sede cket förut uttalat den mest glödande förbittring mot sin hufvudfiende, i det västa mottar honom med hela vänskapens värma, som verkligen, enligt hvad vi förut anmärkt, här icke är en frukt af förställning. — Andra akten har genom de tre lokalernas utbyte till en ätven lidit åtskilligt i afseende på redan och fattligheten, belst Shakspeare är ytterst noga med sina Ickalteckningar och med gina klara blick för det verkliga lifvet aldrig förlagt en scen på ett ställe, utan att läta dialogen bestämdt hänföra sig till detta. Ingenstädes hos honom finner man detta personernas eviga vankande på samma plats, sam gör de gammaifranska sorgespelen: och komedierna så enformiga, hur förtjenstifulla de ön i många hänseenden må vara. Såsom följder af den nu vidtagna anordningen anmärka vi, alt Coriolani triumf, som hos Shakspeare i aktens början endast något uppehålles, här verkligen afbrytes, i det han stannar qvar, medan det öfriga tåget beger gig till Capitolium, gom dock, enbigt bearbetaren, ligger blott några steg höjdt öfver forum (scenen skall i bearbetningen : föreställa forum med Capitolium), samt att personerua komma och gå alldeles såsom il. det garsla franska sorgespelet, uten att man egentligen vet hvarföre. — Afven tredje akten företer, ehutu i vida mindre grad,lt: samma förfarande som i de förra. Öfvertelningsscenens förläggande till en öppen plate, der sturdlig fara är för ett öfverfall af folket, från Coriolsni hus, som Shakspeare har det, beröfvar öfverläggningen den karakter af lugn storhet, som den bör ega. Annars är här, som sagdt, vida mindre att anmärka. Att slutecenen i originalet förlagts inuti femte akten, må mindre tadlas, helst fjerde akten nu får ett ganska afrundadt slut... — Vid fjerde akten ha vi redan anmärkt begynnelsescenens upptagaude frön den första. Scenen mellan Coriolanus och ijenarne samt dessas sedan följapdö samtal sinsemellan har blifvit bibehållen, något hvarför vi äro bearbetaren iack skyldige, synnerligast som man ej kunde vänta det. Bärdeles samtalet är en skatt af humor, som ej gerna borde sakna3. I denna begerbetningens akt ber äfven femte aktens första blifvit inlagd och förent med 4: 4. Härigenom förloras verkan af den klimax, som ligger deri, att först budskapet om faran slår Rom med förskräckelse, sedan Cominius) misslyckats i ein bemedling, och slutligen Menenius öfvertalas att försöka, hvad han förmår uträtta. Al: detta hopföres här i samma scen, uch detta sammanförande strider, som sagdt, mot skaldens egen intention. Vi ha medi dessa enmärkningar endast åsyftat ait visa, hur lätt man, äfven i bär sta afsigt, kon begå förbis. enden och m lag, då det gäller all be ta Shakspeaåreg stycken för teatern. Oafsedt felen, eger den nuvarande bearbetningen äfven Iörjenster. dem vi beredvilligt erkänna, och af hvilka vi främst rätta den redan acmärkta, alt besrbåtaren bibehållit ovanligt mycket af originalet. Några förändringari sjelfva ordalydelsen ha vi icke förmått uppjäcka mer än på ett par ställen, der sådara rarit nödvändiga för saremanhanget i bearoetningen. Sjelfvra den seeniska uppsältningen förjenar allt erkännande för sin rikedom och orakt, hvilken dock stundom kunnat anbrinsag ed mer urskilning, än fom skett. Striden i första akten t. ex. ärytterst torfig och hade väl behöft förstärkning både ill ental och öfning. Äfven synes oss, som pm de lerwande folkhoparce i Rom kunde vara starkare lill numerären, hvaremot å skilliga präktiga processorer och i: kuile kunna något förenklas. Triumfen i undra akten är verkli ktfull och stora 0 Aa