Aftonbladet – 10 november 1866, sida 3

TEATER. Coriolanus. Im. Vi ha redan flera gånger framhållit, hun konstnärligt fulländadt vi anse sorgspelet Coriolanus; bevisen derför behöfva vi ej upprepa, då förhållandet torde vara kändt och erkändt sf alla d-m som intressera sig för Shakspeare. Att företaga en bearbetning för våra nuvarande testrars behof af ett dylikt msterverk fordrar således en smak och framföralit en omtänksam försigtighet, som icke äro hvars manshöfva. Vi sade med flit ej en bearbetning för scenen; ty få Shakspeares dram r äro i sig sjelfva så förträffligt och i sina minsta ess ildheter passande för densamma, som Coriolanus. Frågan bör således -egenthgen vända sig om ett förkortande, som vör sorgspelet uppförbart inom det knappa tidsmått, hvilket nutidens åskådare tillåta det högre dramat intaga. Någon mer ingripande omarbetning anse vi ej blott obehöflig, utan rent af förkastlig, såsom sönderbrytande det med sträng dramatisk beräkning sammanfogade hela. Detta i allmänhet. Hvad nu särskildt beträffar den för scenen gjorda lämpning?