Aftonbladet – 10 november 1866, sida 3

vår utmärkte Shakspeare-skådespelare h Swartz. Hr Elmlunds Coriolanus är i er lighet med hans individualitet förnämliga: den ungdomligt raske och djerfve, den häftig och uppbrusande, men med allt detta känslig stundom vekhjertade hjelten. Hans bitte het mot folket, hans mörka förräderi, har hot mot sin födelsestad, allt detta blir ho denne Coriolanus ett utflöde ur ett glödand hjerta, ett lidelsefullt väsen. Nekas ka icke, att denna uppfattning förlänar en hö grad af intresse ät hjeltens figur och genor ätergifvandet, om detta annars står i öfver epsstämmelse med det högre sorgespelet fordringar, bör blifva lättfattlig och anslå ende. En annan fråga blir, om den år de egentligen rätte, och derom kunna menin garne vara delade. Oss synes, i förbigåen de sagdt, som om Coriolanus genom denn uppfattning förlorade i storhet, hvad hai vinner i allmän fattlighet; men vi kunn likväl ej klandra hr Elmlund för hans åter gifvande, då det i alla fall är något hel gjutet och vackert i och för sig och dess utom rör sig inom det högre sorgespelet gränser, aldrig nedsjunkande till sentimen talitet eller svulstighet. Ypperst synes har oss i tredje akten samt 1 femte aktens stor: scen. Vi lyckönska uppriktigt till den fram gång den förtjente skådespelaren i denn: roll vunnit och hoppas att den skall blifv: honom en eggelse till nya ansträngninga och fortsatta studier. Om fru Hedin som Volumnia kunna v fatta oss kort. Hon har gjort hvad hor kunnat för att uppbära ett parti, som utar tvifvel ej alls öfverensstämmer med hennes konstnärs-individualitet. Om hon ej lyckas i högre grad eröfra intresset, ligger felet ej i bristande ansträngning; och jemte det vi med nöje erkänna detta, må vi tillika framhålla, det hennes deltagande i femte aktens stora scen ej skämmer bort densamma. 1 hållning och skick återger hon värdigt bil. den af den stolte, kraftfulla romerska matronan. Fru Hedin lärer hos teaterdirektionen anhållit att bli befriad från denna rol, hvilken nu lärer komma att utföras af fru Westerdahl. Menzenius har i hr Dahlqvist fått en god tolk. Karakterens trygga värdighet, tokroFga humor, varma tillgifvenhet för Coriolanus framstå genom hr Dahlqvists spel på ett klart och förtjenstfullt sätt. Det allvar, som han deri inlägger, skadar enligt vårt omdöme icke mycket. En lustig ture, en vonlig glad broder är Meonezi jTribunerna ha i htr K. Almlöf och Lagerqvist funnit särdeles lyckliga framställare. Den anstrykning af komik, som rollerna genom dem erhålls, cör ett ganska fördelaktigt intryck, isynnerhet dådet iv orad öfverensstämmer med skeldens efsigt (se t. ex. Menenii straffial till dem). Hr Hanson som Tullus Aufidius ger sin roll med vanlig omsorg och skådespelarförstånd. Isynnerhet hans fremsögning eyres oss för janstfull. Afven öfriga medspelando biiraga hvar i sin mån till styckefs värdiga återgifvande. Coriolani införlifvande med vår första scen är en tilldragelse, soma! nlla den högre drematikens vänner bör helsas med glädje; och dess fästonde der för alltid hoppas vi skall med desa nu vunna ramgång vara försäkradt.