Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

nom fördelaktigt, utan blott skall göra det änvu klarare för de-förenade folken, hur nödvändig den enighet och ömsesidiga välvilja är, som deras konung gjort sig till mål, och som han, till fullkomnandet af sin höge farfaders ärorikt grundlagda verk, aldrig skall upphöra att egna all sin omtanke.? Huru ironiskt dock ödet kan handskas med somliga menniskor!... Kort tid efter gled samme man, som nedskrifvit dessa icke få, men så mycket mera välvalda ord, bort på samma antinorska strömdrag, för hvilket den der ?gubben på grafvens rand? öppnat slussarne. Och så, ännu någon tid längre fram var samme man med om att köra Birch-Reichenwald på porten, emedan han i ett betänkande hade vågat bland annat göra en häntydning till denna Manderströmska cirkulärskrifvelse, hans excellens då förskjutna och förnekade foster. Men jag finner att det Manderströmska intermezzot fört mig något långt bort från brefvets egentliga ämne, och jag afbryter derföre här, med förbehåll att om ett par dagar få nämna den andra sidan af saken, nemligen revisionssträfvandenas betydelse med hänsyn till den skandinaviska frågan.