Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

unionsbestammelsernas Juridiska ItToOrmerfil Vi tro oss kunna våga ett jakande svar, li nemligen om den väg beträdes, som hittills 1 så godt som uteslutande öfverlåtits åt det! privata initiativet att bana: den sociala li saromanslutningens väg. i CUnionsaktent — yttrar den nämnda för1 fatlaren, hvilkens ord man specielt härvid t med säkerhet torde få anse såsom fullt öfverensstämmande med f. d. första statsrådets åsigter — Sunionsakten innehåller allt det, som ej kan åvägabringas annat än genom tvång, enhet och g-mensamhet i hänseende till Se fred medelst gemensam konungamakt, hvarförutom denna enhet är omöjlig. Den nationernas iobördes förening med hvarandra, som genom den gemensamma l. konungen och enheten i förhållande till ut-: landet lättas och befordras, blir deremot ej ; underlättad och främjad, utan blott försvå-: rad eller till och med förhindrad genom l: tvångslagar, som ginge längre än som behöfdes för att hindra möjligheten af sjelfva föreningens upplösning. Det är gemensamhet i intressen, samfärdsel och ständig inbördes förbindelse i handel och vandel, både andlig och materiel, som utgör såväl vilkoret för som frukten af den enhetskänsla hos sjelfva folken, som bringar dem att i hvarandra se landsmän och bröder och att inse att de, när de kämpa för brödlalandet, försvara sitt eget, att de, när de hjelpa till att befordra brödralandets lycka och välgång, främja sitt eget lands fördel, med ett ord, att ländernas och folkens öden äro sammanknutna i väl och ve, i seger och nederlag, välgång och olycka, i sorg och glädje, och att det enas ära derför aldrig kan sökas i det andras förödmjukelse.t Det är näppeligen för mycket sagdt, att ett politiskt program, som stödjer sig på sådana premisser, torde gifva bättre hopp om ett resultat, med bänsyn till unionstankens verkliggörande i anda och sanning, än det formalistiska Bessermachent, hvaröfver vår nuvarande regerings sträfvande ej synes höja sig. Om man blefve ense om att låta det bero vid de unionella bestämmelserna, sådana de nu en gång föreligga, och ej kände behof af flere och flere, när allt kommer omkring i alla fall ofruktbara, uunionella garantierX, skulle det åtminstone tillsvidare vara slut på sådana ruskiga scener, som de under sista striden för sex är sedan. Och redan dermed skulle mycket vara vunnet; ty en sådan kamp är, med hur mycken courtoisie den ock föres, i stånd att ommtetgöra hvad åratals fredliga samarbete skapat. Ty det skall ej fördöljas att det ännu den dag, i dag ör, :rots destora händelser, I som från andra sidor trädt oss så nära in I på lifvet, och trots den vigtiga afgörelse, som nu synes törestå med hänsyn till de I förenade rikenas ställning till utlandet, lik-väl gör ett pinsamt intryck att genomgå aktstycken från dessa sorgliga dågar. Jag I vill derför endast dröja ett ögonblick vid Jen enskild punkt i detta drama, en punkt, som, ehuru den också onekligen har sin allvarsamma sida, dock är af en så komisk effekt, att det i sanning meddelar lif och lust åt det eljest så trista skådespelet. Det var nemligen i de första dagarne af 1859, just då den gamle grefve Anckarsvärd hade I slagit allarm i Snorska frågan och kallat sina bålda riddersmän till korståg mot broderlandet. Det var ovanligt lugnt i utrikesdepartementet. Tidningarne hade ej medHört underrättelse om någon ny och intressant europeisk kasus, öfver hvilken den Jädle excellens, som nu har det värfvet latt spetsa de förenade rikenas diplomatiska enna, . kunde meddela sin konsultation; I bläcket torkade i bläckhornen och flugorna I föllo döda ned af ledsnad och höstkyla på I?de sköna rena bladen?. Plötsligen blef det l oroligt — excellensen hade tått en id6. I fem dagar varade födslovåndorna, men! å I femte dagen förlöstes den, och ett medI delande om denna fenomenala Erscheinung I kringsändes till alla svensk-norska legatioI ner och till den norska storthingspresidenIten, som i ett möte för slutna dörrar upp: I läste den för sina medrepresentanter. StacI kare id och stackars excellens! Aldrig har I någon lättsinnig sven i mandomens mogna I dagar med större ifver förnekat det talande I vittnesbördet om ett ungdomens tanklösa I felsteg, än grefve Manderström få månader T efteråt protesterade mot, att hans not om Iden Ankarsvärdska motionen skulle nämnas I för höfviska öron. Men som det obarmherI tiga ordspråket erinrar: tunnt öl kommer ligen? eller, som italienarne säga, quando si I mangia dolce, bisogna caccare amaro, så har den lilla förskjutna fått en varaktig plats i :I Dunkers bok, hvilken hon genom sin omissI känneliga faderslikhet länder till ej ringa j a Denue oppositionens veteran — j b eter det här bland annat — har ej dragit i betänkande att åtaga sig det sorgliga och föga inbringande värfvet att framföra öfverIdrifna och ofta barnsliga anklagelser mot I norska folket — ett språk, hvilket så mycket mer måste väcka jörundran sm han städse varit den varmaste lofprisare af Norges konstitutionella institutioner. ?Men?, fortsätter utrikesministern, dessa olämpliga utfall ha ej heller funnit något stöd eller någon sympati, ej ens hos hans vanliga anI hängare, och anblicken af en gubbe, som :I på grafvens rand åtager sig det värfvet att lutså misstro och split mellan två nationer, leom äro bestämda att akta och älska hvarlandra, har på allmänheten gjort etf pinsamt lintryck. De tvenne folkens sunda känsla och upplysta förständ skola se detta illaI sionade attentat i dess rätta ljus; men då pressen ej lärer underlåta att bemäktiga sig och för sina afsigter begagna det, har jag trott mig böra omtala det för eder, för att lupplysa cder om dess verkliga betydelse, joch jag tror mig ej ta fel, då jag försäkrar Jeder att det uppseende som grefve Ankarsvärd sökt väcka, ej kommer att bli för ho