Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

cke uttryckte fruktan; man kunde snarare a anselt det för ett glädjerop. — Ser du lessa eldar?4 sade bon. uDet är glädjeeldar i staden4, svarade Martel. SJag har sett hur man ställde dem ordning. Man sade, om jag rätt minnes, utt det var till heder för ett nytt dekret.4 sSäg mig ej hvilket dekret, utropade narkisinnan, jag vill ej veta det. Men denna vrede var låtsad. Markisinnan var nu för första, för andra gången i sitt if frested att välsigna revolutioner. Dessa ;lädjeeldar hade visserligen blifvit tända för utt fira hvad hon af allt på jorden mest haade och fruktade, men de medförde dock stt ombyte, hvarefter hon längtade. Åh?, sade hon med en stolt min af hot och trots, hvilka skrik lära de väl ej nu ipphäfva der borta. Det kommer väl mu arne att darra. Om ändå lågorna kunde :ensa luften från deras dårskaper! Martel, hvad måste-man väl tänka om allt som inräffat i detta olyckliga Frankrike sedan tre månader.? PMin mor?, sade Martel, Singenting annat bar händt än hvad som var fullkomligt logiskt, hvad som länge varit väntadt.? Jag väntade mig det icke, afbröt mar visinnan, Soch jag begriper det icke. Detta lolk ville ej längre : a Ga prester, några adelsmän, någon konung. Adelsmännen, hyar äro väl de? Vi Öroix-de-Vie, min stackars morkis, vi ha blifvit blott och bart jordegare. Dessa oförbätterliga fransmän besolda ju nu sina prestmän, de hade väl innu en konung, men de jaga bort honom när det faller dem in. Hvad vilja de väl mer? Ditt förstånd är mera klarsynt än mitt, Martel, och du begriper hvad jag icke begriper. Var så god och förklara för mig hverför man ännu gör revolutioner. Det