Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

DHL UVUULTARIWIIN 0 8 NUV. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 1 Nov. Nästan samtidigt med de norska medlemmarnes ef den under 6 Febr. 1865 förordnade unionskomiten afresa till Sverges hufvudstad för att i förening med sina kolleger i brödralandet förnya de sedan våren afbrutna arbetena, blef uppmärjsalnheten i synnerlig grad riktad på komiten och dess värf genom en i ?Dansk Maanedsskrifv? påbörjad räcka af uppsatser Om revision af föreningsakten mellan övergå och Norge af B.? Början meddelade en klar och uttömmande öfversigt af de under de två första unionsregenterna gjorda försöken till revision; men så snart förf. närmade sig de straxt efter nuvarande konungens tronbestigning började striderna mellan båda rikenas statsråd, nationalförsamlingar och press, fick framställningen ett alldeles särskildt intresse, i det att det blef tydligt, att förf. här haft tillfälle att ösa ur källor, som hittills för de allra flesta varit stängda. Aktstycken citerades, förhandlingar och yttranden omtalades, som kastade ett så fullständigt ljus öfver underströmmarne i den häftiga storm, hvilken i de åren utbröt om norska frågan? som nödigt var för att fatta den riktning, det hela till sluts tog — eller i alla händelser ett så fullständigt ljus, som det ännu af många skäl var rådligt att sprida öfver denna sorgliga tidrymd och derunder uppträdande personligheter. Under den allmänna uppmärksamhet, denna så uttömmande och ögonskenligen på så pålitliga dokumenter stödda, aktmässiga skildring väckte, förblef det ej länge någon hemlighet, att författaren var samme man, som 1860 genom sina ?flygblad? tagit en så framstående del i den unionella diskussionen, och som alltid uppträdt såsom en väl underrättad och varm försvarare af det dåvarande statsrådets handlingssätt. Regeringsadvokaten B. Dunker har aldrig sökt erhålla någon personlig inflytelse på afgörandet af de offentliga angelägenheterna, men hans ord ha ej derför varit af mindre vigt, och hans uttalanden i det arbete, hvari han nu underkastat de unionella tvistepunkterna en genomgående granskning, ha ett särskildt intresse derigenom, att man med temlig säkerhet kan betrakta dem såsom öfverensstämmande med det program, den år 1861 störtade ministern Birch-Reichenwald hade önskat genomföra. Så ringa utsigten än för ögonblicket tyckes vara, att nämnde statsman under den närmaste framtiden skall finna tillfälle att verka för detta programs realisation, förtjenar det likväl den största uppmärksamhet, emedan det är uppgjordt med tanken fästad å alla tre skandinaviska ländernas hehof och framtidshopp, och eme-! dan förr eller sednare personer komma, som åter upptega det samt — det är vårt säkra hopp — med norska folkets bifall och biständ föra det till seger. , Det är ej stort öfver halftredje år sedan norska storthinget, oåtspordt och oväntadt, afgaf den bekanta förklaringen, att flertalet af norska folket ej önskade någon poli tisk sammanslutning med Danmark? ); men var det meningen med dessa ord att engång för alla nedslå hvarje skandinaviskt sträfvande, så har medlet allt annat än motsvarat sitt syfte. Ty denna förklaring och den a hållning, de förenade rikenas styrelse med. stöd häraf intog under dansktyska kriget, ha mer än något annat bidragit att väcka folkets medvetande om nödvändighbeten af att i politiken komma till någonting anpnat och någonting mer, än ett blott och bart negativt resultat... Och mer och mer skall det träda fram i dagen, att det ej är nog att få fred?, att uppföra en likgiltighetens kinesiska mur mot det syd ligast belägna: af de tre länderna och att reglera förhållandet mellan de förenade rikena genom mer eller mindre lyckade juridiska prohibitivstadganden, medelst hvilka man Apt begrånsar det som hör till den enas och det som hör till den andres område, men hvilka ega liten eller ingen kraft att sammenbinda folken. Det är en öP er det juridiska skarpsinnet sig höjande statsmannaklokhet, vi nu i år och dag saknat, en statemannaförmåga, som hemtat lärdom af historiens erfarenhet om det fruktlösa i alla dessa unioner, der ej hvarje enskild kunde röra sig med den fullaste frihet, men som äfven förstår, alt det är på det sociala området sammanslutningen törst måste ega rum för att blifva sannoch varaktig. Den framställning, Dunker i sitt arbete gifvit, häntyder på att det parti, hvars målsman han härvid ögonskenligen är, både är medvetet om uppgiftens storhet och tillika på det klara med hänsyn till medlen. Huruvida detta parti, om det åter kommer till statsrodret, och särskildt dess ledare, Birch-Reichenwaldy skall lyckas genomföra sitt program, det beror åter af många omständigheter, hvaribland t. ex. den, om han lyckas öfvervinna den animositet, som sannolikt inom -mårga kretsar i Sverge knyter sig till hans namn sedan händelserna 1860—1861, samt öfvertyga båda folken om, att det var hans afsigt att på allvar och från roten främja det enighetens verk, som den gången afbröts, derför att hinder ställde sig i vägen, hvilka man ej kunde lemna åsido, men som han antingen måste nedbryta eller ock duka under för. Och skulle han i sådant fall — torde man fråga — ku na uträtta något annat och mer än hvad dessa oupphörligt lika fruktlöst förnyade unionskomiter försökt och misslyckats uti? Skulle man kunna göra något annat än närmare precisera ) Det var, som man torde erinra sig, med tre rösters öfvervigt (57 mot 54) storthinget beslöt att förklara, att det stora flertalet (!) af norska folket ej önska en politisk förening med Danmark ot uf A. B:s red. AT ————LAALLA