Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

EN FAMILJEN CROX-DE-VIE,:) Ar PAUL PERRET. Öfversättning från franskan. Vålnader! håde markisen sagt, gräsliga syner, fasor, framkallade af ett aldrig tröttnande öde. Sålunda var den förfärliga lenden en sanning, och han som skulle bli ess offer, hade ryss ofrivilligt derom afgifvit vittnesbörd. Så lössläpptes ständigt minnenas storm inom detta stolta och bedröfliga Croix-de-Vie, och framkallade der för hvarje gång de dödas stoft! Från denna terrass hade man utsigt öfver ett torrt. s 1kl, ojemntlandskap; en sträcka af tvärt brutna sluttningar samt hålvägar; här och der skogsdungar, magra äkerfält och eländiga kojor; längre bort gulnade ängar, hvilket allt kring denna kungliga boning bildade en så dyster omgilning; ännu längre bort hafskuster. Fula, förvridna pilar med deras långa, bleka hår och deras spöklika utseende, beteck nade flodens lopp. Blicken sväfvade utöfver dettr färglösa vatten och sökte sträcka sig ut på andra sidan stranden. På den sidan öppnade si emellan en dubbel rad af kullar, till större delen torra och kala, en djup uthugguing, i hvars andra ända man från Croix-de-Vies terrass i klart väder kunde se ett högt kyrktorn på slätten. Der låg staden. Åt detta välbekanta håll sågs himlen denna afton på en gång bli röd och liksom belyst af äterskenet från en ofantlig smältugn. Fra Croix-de-Vie lät undfalla sig ett rop, som 6) Se ÄÅ. B. ner 251—258 och 260.