Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

redd att svara dig. Underkesta mig, säger du! Skall du sä aldrig lära att känna mig? Men till. en början får du ej tro, att din envisa dårskap gör något iutryck på mitt hjerta. Det är ditt eget bjertas tillstånd, som bedröfvar mig. Nej, du kommer ej att. bli den siste af din ätt, så fråmt du ej med detta dystra uttryck, som du oupphörligt upprepar, slutar med att fresta Gud... artel, jag tror, att jag förifrar migt, tilllade hon med detta modiga småleende, som hon förstod att antaga i farliga ögonblick. Den galnaste af oss båda år icke du, min son. Det är ganska visst, att du blir den siste Croix de-Vie, i fall du sjelf vill det.? Och jag vill det?, sade han. ?Hedern vill det ock. En enda af vår slägt har gift sig vid den ålder, hvartill jag nu kommit; det var min far. Jag har aldrig känt honom. Min Gud! sade halfhögt markisinnan, Phvad barn kunna vara grymma! Grymma!? svarade hany ?nej, klarsynta måste man säga.? Stryk ut äfven detta ord, återtog hon med samma bestämdhet. . Denna klarsynthet är ej annat än svaghet. Hvad har ni gjort af ert mod, herr Croix-de-Vie? Kommer du icke ihåg affären vid Tiffauges? Du var då sjutton år. Är det nu jag, som skall bära ett manligt hjerta i bröstet? Jag vet likväl, att du tror mig vara glömsk och feg. Du anklagar mig i tysthet att blott tänka på det närvarande ögonblicket; du tror attjag velat skingra mina minnen för att utplåna mina farhågor ...7 — Min mor!? Försvara dig icke?, tortfor hon med en sträf röst. Jag kan ha min afaltt glömma det förflutna. Pet är ett fel, som kostat mig dyrt, ty jag har derigenom förlorat en del af din tillgifvenhet och till och med din