Aftonbladet – 7 november 1866, sida 3

Skolunidomons kroppsöfningar. I Aftonbladet för den 23 sistlidne Oktobervar införd en uppsate ?Om skolornas gymnastikmönsring?, hvilken uppsats möjligtvis kan fördystra föreställningen om skolungdomens fysiska tillstånd, särdeles som dgt är dagens tonart, att den uppväxande ungdomen visar fysisk och andlig slapphet. Om det ligger sanning i påståendet alt ungdomen är sjuklig och svag, så är det äfven sanning att man mera nu än förr tager reda på detta förhållande, äfvensom man har en viss äflan att omtala det. Sjuklighet har alltid funnits bland ungdomen, både i en aflägsen och nära förfluten tid. Frågan torde icke heller vara utan gensägelse afgjord att ungdomen nu är mera sjuklig och krafuös, än i fordna daar. i De så kallade anemiska Jjuden i halskärlen torde ej betyda så mycket, då de finnas icke så sällan hos friska individer bland ungdomen, och kunna till och med saknas hos sjukliga. Man tror sig ej nu finna den fordna -ystra glädjen och uppsluppna lifligheten hos ungdomen, liksom man tyeker den upplinningsrika skälmsktigheten krupit till större delen in uti en utmattande läxläsning. Åfven om detta och mera i samma väg kunde sägas med grundade skäl, så bevisar det dock ej att det är en följd af sjuklig svaghet. Wikiugalynvet finnes ej mera, och berserkeriets tider äro förbi; bällespännere och kämpaidrotter voro uttryck för sin tid; men passa ej för vår. Häraf följer dock ej att kroppsöfningar äro i det närvarande förgälna och åsidosetta, eller att de ej kunnu åtföjas af ett gladt och friskt iynne. Skridskolöpnirg, kälkbackeåkning lockar unga och gamla, simskolor börja blifva al männa, ungdomen gymnastiserar i skolorna, der de äldre individerna äfven undervisas i vapenföring och militära öfningar, i flickskolorna börjar gy mvastiken äfven få insteg, skarpskytteörninar finnas både i städer och på Jandet. ånne man på grund af allt detta ej med skäl kan påstå avt kroppsliga öfningar äro lika, om icke mera allmänna nu, än förr. Glädjen kan vara innerlig, utan att behöfva vara uppsluppen, lifligheten kan vara ungdomlig, utan att vara hejdlös, raskheten kan vara manhaftig, utan att vara öfverdådig och måttlös. Helsan behöfver ej groteska lemmar, och en liljehby kan vittna om lika mycken helsa som en rosenröd. Gerna må det medgifvas att fältet för andens arbete är större i vår tid än fordomsdags, att fordringarne vuxit inom de olika odlingsgrenarne, men hjelpmedlen hafva äfven vuxit. Gossen är naturligtvisi egentligaste mening barn af cin tid, han måste svara på tidens fordringar. Tidigt tagas hans krafter i anspråk för den sig sländigt utsträckan.de bildningsbanan, men det följer dock ej häraf, att ungdomen nödvändigt skall blifva sveg och sjuklig. Att både det kroppsliga och andliga arbetet slärker och utvecklar kraft är en af erfarenheten bekräftad sate. Man bar dagligen tillfälle att se ynglingar, som betydligt enströngas med studier och ändå bibehålla sig friska och starka, liksom ett motsatt förhållande ej är sällsynt. Skulle säledes den så ofta till tals förda åsigten att skelungdomen genom öfveransträngniog med studier får en svag kroppsutveckling cc bräcklig helsa vara ogrundad eller öfverdrifven? Öfverdrifven är den, och derjemte oklok, ty den skadar mera än den