Aftonbladet – 7 november 1866, sida 2

Markisen svarade icke. ?Men jag deremot, jag för icke ett så högtidligt språk. Vår tids seder ha tagi I makt öfver mig. Det är modet för närva rande, till och med i högre kretsar, att vare en öm och svag mor. Jag sätter mig e lupp -mot detta mod, och jag säger derföre blott: Martel längtar du då icke att älska och att bli älskad ? ?Madame?, svarade markisen, jag har ej så vackra drömmar.? ?Och hvem är det väl här som drömmer; du eller jag?, utropade hon. Jag å min sida söker att bereda min och din lycka. Jag ställer till och med min egen i främsta rummet, emedan jag är egoist. Ack, jag medger väl, att lyckan ofta ej är annat än en oupphinnelig luftbild, eftersom filosoferna påstå detta. Hvad gifves det emellertid någonting så verkligt som det begär man har att få ega henne. Jag känner ingen möda så angenäm, som att ouppbörlig hålla mina ögon riktade emot ett behagligt mål, och att arbeta för ait uppnå detsamma; men jag arbetar ensam, Under det jag enstränger mig och gör upp mina planer, hvad gör väl du, min stackars Martel? Du lyssnar på fåglarnes såog...4 Hon kunde icke fullända meningen. Ett förfärligt tumult af röster, som bröt ut i venstra flygeln af slottet, öfverröstade hennes stämma. Det var der som kapellet var beläget. Denna sång hade föga likhet med fågelos qvitter. Det var till en början en litania, derpå en lofsäng, utförd af hundra röster i kör. Orgelns toner ackompagnerade denna rysliga psalmsånsg. Qvinnorna gnällde, barnskaran pep, männen höllo basen. En för markisen och hans mor väl bekant stämma anförde konserten så godt ien kunde; men så väl öfvad denna stämma