Minnesfesten i Göteborg öfver Fredrika Bremer, Det i går afton hitkomna numret af Göteborgsposten har af denna vackra fest följande skildring: Minnesfesten öfver Fredrika Bremer försiggick. sistl. lördags afton i elementarläro verkets sollennitetssal, inför ett auditorium af antagligen 6 å 700 personer, enär den rymliga salen var ända till trängsel fylld fch åhörare fonnos ända ute i korridorerna. Sedan Geijers Stilla skuggor afsjungits af :skolungdom, besteg den af Göteborgs vetenskapsoch vitterhetssamhälle utsedde minnestalaren postdirektören Georg Amben talarestolen och uppdrog i ett med den största uppmärksamhet afhördt föredrag, Jhvars uppläsande upptog öfver en timma, en skildring af den snillrika hädangångnua från hennes första uvpgdomsår ända tills döden lode sin kalla hand på ett hjerta, än hvilket intet klappat varmare för mensklighesens stora frågor, för dess utveckling och förädling. I en med intressanta detaljer, utdrag ur hennes brefvexling med nära vänner och litterära själsförvandter, betecknande karaktersdrag och anekdoier uppfylld skildring, af talaren en klar öfverblick af Fredrika cemers verksamhet som författarinna ifrån den stund, då hon 1828 med största möda lyckades få förläggare till första häftet af Teckningar ur hvardagslifvet ända tills hon Jade sista handen vid den omarbetning af Hemmen i Nya Verlden, som nyligen utkommit i bokhandeln. Vid den vändpunkt som inträffade i Fredrika Bremers verksamhet, eller snarare hennes rykte som författarinna, då 1856 romanen Hertha eller en själs historia utkom, uppehöll sig talaren med förkärlek. Sedan talaren härefter vidrört det under 1860, 61 och 62 i 6 delar utgifna arbetet Lifvet i Gamla Verlden4, berättelsen Fader och Dotter4, öfvergick han till en skildring af den ädla skriftställarinpans sista verksamhet ända till i slutet af sistlidet år en lifsgnista slocknade, som så Jänge brunnit med den klaraste glans och ej blott lyst utan värmt och väckt och lifvat, och hvars rätta, stora, ädla betydelse först efterverlden skall veta uppskatta till dess fulla värde.4 Det vackra minnestalet afslutades med den förhoppning, att Sverges qvinnor ej es ola uraktlåta att äfven i yttre måtto, på det sätt som kan befinnas lämpligast, resa en värdig minnesstod åt denna dena mildaste och mest varmbjertade apostel för evangeliet omqvinnans emancipation i detta ords vackraste, ja, heligaste betydelse. Sedån derefter nedanstående, af dr J. Björklund författade verser atsjuvgits, dervid solopartierna utfördes af fru Hilda Björklund, född Sandels, och fru Euphrosyne Abrahamsson, född Leman, var denna enkla, men värdiga minnestest öfver Sverges mest ryktbara författoriua afslutad. Qvartett. Minnets Engel! Stilla klinge Kring den ädlas graf din sång! ide ej du henne bringe! Glädsa att vår hon varen gång! Måla för vårt inre öga Denna sköna Andes bild: Snillet, med dess gåfvor höga, Qvinnan, barnafrom och mild; Hur hon glömde sig för andra Alt för Sanningen och Gud; Hur hon sågs på jorden vandra Lik ett Herrans sändebud! Solo. Såg du en våg, der bimlens sol sig speglar, Uti hvars djup man jordens blommor ser; Der sångens svan på klara ytan seglar Och lummig strand sin frid åt vandrarn ger — Så ljuflig hennes själ ock var, Så snillrikt djup, så oskuldsklar, Så rik på diktess tjusning. Med himlen slägt den dikten var; En fläkt den till ditt hjerta bar Af englavingars susning. Men diktens dröm ej söfde hennes öga, Lik Vallmons doft, som rusar en sekund. Fast Sångens barn såg upp mot himlen höga, Hon som en Stridsmö stod på jordens grund. Allt stort som menskotanken tänkt, Allt, godt som menskans hjerta skänkt, Stod ristadt på dess fana. Fion bar den i sin svaga hand Till Furstars tror, kring verldens land, Tills döden slöt dess bana, Solo med kör. Snillet hon i bjertat bar. Med dess flamma, ren och klar, Vårmildt rolljus blott hon spred Uti slott och hydda ned; För det himmelska på jorden Hon med himmelsk kärlek stred, Ädla qvinna! hvad du sått Här på jorden ej förgått. Sälla Ande! från det land, Dit du förts af englars hand, Lyser oss ditt lif, din Jära Likt en stjernas milda brand. Kör. Tröttad Pilgrim målet hunnit. Hvad du såg i drömmen här, Nu uti den verld du funnit, Der det sköna Sanning är. Engel! ned till jorden Sänk din blick ännuten gång! Lyss hur från ditt Norden Höjs ditt minnes sång! NORGE. AM mn NÅR ms