Aftonbladet – 6 november 1866, sida 3

elementet såsom en oupphörligt återvär dande Fjundton. Redan första scenen fö 0s8 in bland de oroligt stormande folkske rorna, cch deras tummel, vankelmod oc lättsinne följa oss ända till den sista. Ma Ihar påstått, att Shakspeare i detta styck I velat ställa sig opsrtisk mellan båda d Isämpande partier, som i hvarje eamhbäll Iförefionas; och denna utsago har så til fTvida grund, att skalden med sin orubb liga sans och sitt sinne för måttan oc jemnvigten i allt i hjeltens öde uppvi sar, huru den sristokratiska principer verkar förstörande och samhällsförder? fligt der, hvarest den ensidigt och utåt inskrävkning söker göra sig gällande. Mei icke mindre wisst är, att den: store britter tecknat folket i de mest kraftiva och natur ssnna färger utan ettsmickra eller ens döljs nägot af dess fel,. samt att hans enskilde sympatier för de surda aristokratisk. tänke sätten alltför tydligt framsticka för a i kunne misskännas. Bevis härpå lemmar stycket öf verallt; och de icke minst betydende blant dem äro de många yttranden af Corisanmus, hvilka vi med full visshet anse som uttryck för skaldens egna åsigter och känslor; Dessa åter finna vizej blott förklarliga genom Shak: speares yttre ställning och de tidsförhållancen, under hvilka han lefde och utvecklade sig, utan äfven i sllmänhet Öfverensstäm: ande med de djupare och mer begåfväde ndarones natur, hvilka med sitt horatianska velspråk: odi profanum vulgus, stå uppöfver de små hvardagsmenniskorsas, den oroligt fflande märgdens synkrete, den deej kuhna dela, men hvilken de liksäl böra förstå och med kärleksfull. omsorg söke rena och höja: Detta är också Shakspeares tanke; ätminstone synes oss något dylikt framskymta i Menenii Agrippas karakter, den godmodige medlarens mellan patricierba och folket, hur bittra än de sanningar äro, dem han kanske mer än någon annan läter folket och dess ombud tribunerne svälja. I dessa sistnämnde har skalden med sin oefterhärmliga natursanning skildrat folkledarne; sådanc de i alla tider framträdt, poekande, djerfva och skadelystna mot allt upphöjdt inom stater, smickrande och hetsande den låga mängdens lidelser, handfallna och rådvilla i den verk liga farsns ögonblick... En blodigare satir på demagogien och pöbelväldetän en del af Coriolanus bar ej blifvit skrifven, och -den som likt Gervinus ken det osktadt påstå, ett Shakspeare ?här ej tecknat folket i så mörka färger?, bör verkligen anses ha lidit till sin sunda uppfattning af skalden och för konstruerade fantasier ha glömt det verkliga dramat. En annen fråga blir, buruvida Shakspeares skildring af den romerska plebs är historiskt grundad, och. om ett folk, sammansatt af så dåliga beståndsdelar, som han anger, kunnat uppavionga sig till den verldshistoriskt ingripande betydelse, rom det romerska folket verkligen gjorde. Härpå svara vi i korthet, att historien ej i allo delar ekaldens uppfattning; men att denna för hans ändamål var riktig och således ur diktarsynpunkt berättigad, derpå temnar, tro vi, häps herrliga sorgespel det bästa beviset Gentemot de lumpna folkledarne och deras anhsng af det lägre folket.ställer nu dramaturgen de aristokratiska slägterna: patrigierna och deras förnämsta målsmän, De representera tydligen de, ädlare. och öpp2: hållande elementen inom samhället, de äro dess stöd i fredens, desg egentliga värn i stridens dagar. Och i främsta rummet ställer sig bland dem ädlingen Cojus Marcius, kraftfull, ärelysten, tapper och-ädelsinned, men derjemte högmodig, häftig och oför-. dragsam mot det lägre fölket, en skapelse: af gin moder Volumnia, i hvilken sednare skalden kan sägas ha konstruerat sin bild af den äkta romerska patriciern, sådan han tänkt sig honom, dåCoriolanus deremot, som vi snart skola visa, genom sin tre giska patos, sitt ensidiga betonande af den ariatokratiska priuoipen utan hänsyn till anda berättigade mekter inom det sedliga lifvet, öfverskrider gränsen för sit! stånd och det eviga jemnmåttet och sålunda ej kan ge någon hel och klar bild af patriciern, den rätte aristokraten. Volus nia är, enligt vår åsigt, styckets vigtigaste person näst Coriolanus, och vi vända oss således först till denna karakters sekärskådande, då den i allt vigtigt ger oss nyckeln till bjeltens egen. Hon ör den stolta romerska matronan, som dyrkar sin son derför alt ban är man och tepper, som bildat honom efter sitt eget väsen och säledes i hozom egentligen älskar eig sjelf i förherrligåd, manlig gestolt, Hade han stupat i sin första strid, skulle hans ärorika nama blifvit hennes son; i deesa ord, i hennes nästan manliga. hänförelse vid ätanken på stridens blodiga skilten, ger os3 skalden en klar inblick i den fasta kraften af hennes gjäl. Hon har uppfostrat och denat sin son från bans späda barndom — han har henne att tacka för sin ära, sitt rykte. Men också fordrar hon allt af honom, och hon är den enda, som, sjelf i grunden lika stolt, förmår böja denna obändigt stolta karakter; ty hön förenar med sin kraft och stolthet en klokhet, som sonen sak: ar, om än denna politiska dygd, sådan hon utvecklar den för sin son : öfvertalningsscenen (II, 2), ej hos henne bär den prägel af renhet och ädelhet som hennes öfriga egenskaper. Den förställnivg, hvartill hon der verkligen förmår honom, är i sjelfva verket ovärdig en manlig natur och strider isynnerhet mot Corio lani. En så mycket större seger är det då, att hon kan vinna bans löfte att ödmjuka sig för folket; en seger, som bildar ett be tydelsefullt förspel till den ännu större hon snart skall hembäre. 1 denna sista scen är det egentligen som Volumnias karakter framstår i hela sin herrliga; fornromerskasstorhet, den skönaste bild af ett äkta adeligt tänkesätt. Ingen har djupare än hon kränkt! af detta Rom, som i hennes son landsför-! visat det dyrasts hon egde på jorden; och likväl är det hon, som ensam räddar. detta samma Rom från en söker undergång, som i ödmjuk skepnad aftvingar sin son ibarmhertighet, som således nästan medvetet offrar gin kärleka högsta föremål åt tosterlandet. Delta den stolta. qvinuans djupa erkännande at fasterlandet såcnam nåvat häore :