Aftonbladet – 6 november 1866, sida 3

TEATER. Corlolanus. Det väldiga, verldsherrskande Rom måste för en ande sådan som Shakspeares hafva en egendomlig dragningskraft, något liknande den, som beslägtede andar känna för hvarann. Det är också med synbar förkärlek han i de s. k. romerska styckena gjort trenne märkvärdiga tidsskiften i den romerska statens lif till föremål för dramatvisk behandling. Coriolanus är tvifvelsutan det yngsta bland dessa; de flesta kommentatorerna och utgifvare antaga nemligen detta sorgespel vara författadt omkring 1610. Skaldens källa har här som för de öfriga två varit Plutarchs verk, det han begagnat så gom endast tan vet att hemta ur historiens eller diktens förrådskammare. I omedelbar intuition af ejelfva statslifvet inom den eviga staden kan hans Coriolanus visserligen ej fullt mäta sig med Julius Cesar; men så mycket beundransvärdare är den oändligt fina blick, hvarmed skalden uppfattat och i sina minsta enskildheter dramatiskt utvecklat en karakter af så förvånande egendomlighet som den Coriolanus, historien för oss framställer. Shakspeares förmåga att blott af ett obetydligt ord, ett uttryck i sina källor skapa bela sidor af sina .hjeltars själsriktning framstår kanske aldrig i klarare dager än i hans Coriolanus; ehuru vi naturligtvis ej bär kunna i enskildheter följa hans förfarande, så intressant detta än kunde vara, Såsom nu detta sorgespel föreligger, utgör det ej blott en i bestämda och med mästarhand utkastade drag utförd skildring af det olitiska bfvet i det nybildade Rom, det Rom, som ännu blott var en krigisk och kräftig småstat, i fejd med stridbara granvar, utan äfven och lika mycket en tragisk utveckling af en storartad karakter, en af degsa heroer, dem endast unga samhällen och tidigare skiften. af historien framte. Coriolanus är styckets kärna och medel