Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

bordandet af detta lysande äktenskap, om hvilket ni nyss talade. Och hvad skulle det väl då göra? Er dotter vore i alla fall markisinna. Det blefve då två markisinnor få Croix-de-Vie, och er äregirighet hade unnit sitt mål, min far. i skulle vara lycklig, men jag... Du?, stammade han i det han sökte komma till dörren. ?Violante, jag lemnar dig, jog ger rum åt din dårskap.? Åh , sade hon, i det-hon höll honom tillbaka, ?det är bloit en sak, mim far, en enda sak, som mi Tförgätit under denna sköna dröm; det är min lycka. Om: jag gifte mig med markisen af Oroix-de-Vie, skulle detta då vara allt? Och om jag skulle älska honom?7 ?...Om du älskade honom.? Ja?, utbrast hon, om jag älskade honom, och han doge...? Han gick ut. Violante skälfde i hela kroppen. Advokaten hade emellertid bort veta, alt hans dotter understundom likasom. engiarne omgjordade sig med ett svärd af eld. Hon ångrade icke den rättvisa hon nyss skipat; bon tänkte att äfven barn ha under vissa förhållanden rätt att straffa sina fäder, och likväl började plötsligt en ström af tyst, brännande tärar rinna från hennes ögon. Hon kände väl sitt mod, hon trotsade hvem som helst i verlden ait betvinga hennes vilja och att kufva bennes själ; hon var stark, men hon kände sig dock vara jviona. I detta ögonblick skulle den stolta och rika fröken Bochardiere utan saknad na gifvit sin hand åt förstkommande friare, om han blott sett ut som en hederlig karl. Det föll henne in att lemna sin fars gård, vt fly, att återvända till hennes kära Jura, ler sjelfva stenarne skulle stiga upp för att örsvara henne. Ibland bergen fanns ett