Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

tatsunderstöd företog till Storbritannien och ap vad resultater han nedlagt ien i Edinburgh ?a utgifven samling af bref. Mot detta mäk-mt iga, vidt utgrenade samhällslif, dessa djupt! bu rotfästade politiska institutioner med deras jien ångt tillbaka gående historiska traditioner gä nade Vinjes paradoxmakeri förgäfves gåttfri till storms; det hade ej varit honom möj-sk igt att afvinna dem någon betydelse, ochltr nans skildring blef en karrikatyr, på sina jor ställen rätt underhållande och rätt nöjsam de . egenskap af ?morskabslsesning?, men tilllika bärande vittnesbörd om, till hvilken bl gränslös ensidighet det leder, när man ejjkc har någon annan måttstock alt använda på ge det verkliga lifvet, än sin egen ctämda intv dividualitets. Dittills hade många trott på oc Dölen, roat sig åt det öfverraskande i deli påståenden, han framkastade, och föreställt Itr sig att i den hänsynslöshet, hvarmed han ID uttalade dem, dock måhända låg dold en jli fast öfvertygelse om deras sanning. Menld sedan han i de engelska brefven så tydligt Id röjt sin blindhet för allt, som ligger utom o honom sjelf, förlorade hans uttalanden om jlse allehanda saker och ting snart all betydelse, e; och i känslan häraf blef han sjelf dag för tj dag bittrare och bittrare, förlorade den hu-jo mor, hvarmed han en gång förstod att så lst behagligt krydda sina litterära tuttifrutti, och ) d slöt med att sätta hotelser i stället för be-lk vis, skällsord i stället för sarkasmer. Nujli talas det om, att han tänker på att utvanjr dra till Amerika, och såväl vi än beböfva ls behålla all den andliga förmögenhet, som finnes inom vårt fattiga lands gränser, så lå betviflar jag likväl mycket, att han härlr skall efterlempa någon synnerligt djupth känd saknad? hos sina landsmän, äfven om d det skulle falla honom in att flytta öfver? till den amerikanska litteraturen för alltid. b Db Här är hans roll utspelad, och hvarje nyld reprise af Dölen skall blott tjena till attv visa, hur ringa positivt bidrag A. O Vinjeje är i stånd att lemna till folkets andliga lif. n I parentes anmärkt, synes Amerika utöfla va en stor attraktionskraft på våra publici-b ster; ej mindre än tre f. d. redaktörer —Ilr nemligen, utom Vinje, H. Schulze, chefenn för salig ?Skjemt og Alvor, samt Paulje Hjelm Hansen, d:o för 1859 års afsomnåde o Dagblad? jemte åtskilliga andra saligenv hädangångna tidniogar — äro, enligt hvad man påstår, betänkia på att företaga resor r u ö bland den i -det aflägsna vestern bosatta, talrika norska befolkning, om hvars till. stånd och omständigheter här hemma råder r1 en förundransvärd okunnighet. Det skulle le vara förträffligt; om t. ex. Selskabet for : Folkeoplysningens Fremme? utsände en kunnig man — hvilket öckså varit påtänkt — med uppdrag att studera den norska emi-! grationen i Nordamerika och så meddela js sina iakttagelser och erfarenheter i ett ar-le bete, som kunde lända utvandrare till den li handledning, i saknad hvaraf deras förstajt steg utom hemlandets gränser ofta bli såll tunga. G Men återvändom till tidningarne; och nu, ; efter att ha nämnt de döda, några ord om l. de lefvande. Jag har en gång förut an-l märkt, att det inom vår press egentligen är Morgenbladet och Aftenbladet som. ega en politisk betydelse... För fullständighetens skull, och eftersom deras antal ej, är stort, vill jag här uppräkna våra öfriga . ?organer?. Äldst till åren, men understundom allramest ungdomliga i sitt upp-. förande, äro Kristiania Intelligenssedler?, redigerade af adjunkten Siegvart Petersen, hvilken, då han för några år sedan öfvertog bladet, drog försorg om att skaffa det ständiga korrespondenser från Stockholm, Reykjavik och Kjöbenhavn, af hvilka isynnerhet de sistnämnda ej varit utan värde; jikaledes tog det under hans ledning en betydlig fart i att före de andra bladen meddela stadsnyheter, referater och dylika saIker, som man gerna vill ha så färska som I möjligt. För resten lefver det väsentligen af annonser och liknar i detta, som i flera andra hänseenden, HStockholms Dagblad, något som man också kan sluta af det smekInemn, hvartill Morgenbladet döpt det, nemligen ?den kommunale Moniteur?. Ett bihang Tält Intelligenssedlerne är ?Den Norske RigsI tidende, eom på sin tid aflöste ?Den Constitutione!le? (död 1846) med åtskilliga misslyckade försök alt agera ett slags ministe-Iriel organ, men som nu, inköpt af Intelli; . ; j i L j k genssedlerne, uteslutande fylles med officiella kungörelser, utnämningar och dylika aktstycken. . Ungefär detsamma som i InItelligenssedierne finner man i ett sex år gammalt blad: ?Kristiania Avertissementsog Nyhedsblad, som utgafs af den förut l nämnde, från arbetarrörelsen 1849—1851 bekante P. H. Hansen, och som för öfrigt innehåller färre annonser än Intelligenssedlerne -)oeh mer som är att läsa?, hvilket sist : nämnda dock nog uteslutande är aftryckt ur andra skandinaviska blad. Det berömmer sig sjelft af att ha den störsia spridningen af de i hufvudstaden utkommande dagbladen. Russinen i botten bildas slutligen laf PAftenposten?, som under våra så kallade -Iskämttidningars otroliga torftighet verkligen fyller ett djupt kändt behof, genom att alltid meddela någonting till form och innehåll -Inöjsamt, hvilket gör en dubbelt komisk verIkan, emedan det ständigt produceras med Iden mest orubbliga naivetet. Hvilken Kristianiabo har ej under tidernas lopp med gamman läst alla dessa oförgätliga Aftenda ända från de på utsidan refflade anonerna intill den berömliga avtobiografiska skizz, som kom fram i anledning af att redaktören blifvit presenterad för publiken i en nyårspjes, och i hvilken man bland andra roliga saker fick veta, huruledes ?vi (redaktören) ha en hund vid nåmn Pinko, en hund, som är ett långt ädlare racedjur än någon af folkteaterns skådespelare?, 0.8. v. Aftenposten är ett förträffligt blad: man finner det i ölstugor och hos den lägre