Aftonbladet – 3 november 1866, sida 2

den då denna så högt älskade, så vördademormor bek lagade sig öfver, att hennes dotterdotter lefde så mycket inom sig sjelf och förebrådde henne att vara för mycket tankfull. Tankfull! Var det väl så säkert, att denna förebråelse var rättvis? Understundom inträffade, att Violante helt sakta frågade sig sjelf, om hon väl hade alla dessa tankar, som man hos henne förmodade: då fann hon i djupet af sin själ ingenting annat än frid, stilla tillförsigt, en lycka, som utgjordes af nästan ingenting; hvem visste allt detta bättre än hon sjelf? Och dock blandade sig allt detta så väl tillsammans och ästadkom en inre harmoni, så fullkomlig och så ren, att hon smakade den sannaste, den djupaste af alla fröjder, den att förnimma sig, att se sig lefva. Hvad dessa tider nu voro långt borta! huru allt detta hade förändrats under dessa fyra så tunga och så tomma år, som hon fillbringat på sin fars egendom, Men denna grymma förändring hade Violante aldrig lilligare erfarit än sedan två timmar, sedan denna dåraktiga, äenna onyttiga, denna förfärliga läsning! Hon återvände till Bochardigre. Det var redan alldeles mörkt. Hon gick ini sin kammare, och fann ejjsömneniförr än emot morgonen. Knappt hadelgbon insomnat förrän hon vaknade. Hennes första rörelse var att dra upp gardinerna för sina fönster. Morgonen var vacker och lifgifvande, himmelen klar och luften kliogande, ett buller af galopperande hästar gevljöd på långt håll från landsvägen på andra sidan om Sevrefloden. Fröken Bochardidre erfor alltsedan föregående aftonen en bestämd nyfikenhet; men dessa ryttare voro ju ock en verklig händelse på denpa ödsliga väg, vid en så tidig timma. Och hvilket tillfälle att få se lefvande varelser i detta dystra landskap!