Aftonbladet – 3 november 1866, sida 2

Ack, hvad man från markisinnans stol upptäckte, från dessa tarfliga sandstensbloce. spelande rollen af Alper, som om idegranen i vära trädgårdar skulle vilja föreställa högalpernas kolossala träd, det var visst icke det oändliga; men det var åtminstone en liten del af den omätliga rymden, en flik af den bimmelska manteln, utbredande sig öfver ett öppet fält. Skogen beherrskade den strand, der Violante nedsatt sig; men på motsatta stranden gick en landsväg fram; derpå utbredde sig åkrar, ängar, grönskande skördar, moget och blommande gräs; längre bort sågs en borisont af kullar, och på deras sluttningar små enstaka hus, byar, här och der ett litet slott. Dessa våglinier, liknande de afrundade vågor, hvilka hafvets andedrägt på lugnare dagar framkallar, fortsattes, korsades och förnyades, städse hinnande framför tanken och blicken. Och dessa terrängens brytningar, den annalkande skymningen, atmosferen, ännu i rörelse efter det nyss skingrade ovädret, åstadkommo detta läftperspektiv, som eger så mycket behag, och som denna skogstrakt så sällan företer. Några moln, simmande högt upp i luften, några blyga stjernor, tändande vid himlaOk sina darrande ljus, ökade ytterligare effekten af detta perspektiv. Hundrade ånger hade Violante erfarit det mäktiga ehaget af denna plats och denna utsigt. Vänligen hade hennes själ deraf blifvit för Mer än en dag lugnåd: den återvände der likasotn af gig sjelf till det förflutnas ljufva, starka och sunda inflytelser;, hjertats kalk fylldes med den doftande honungen.-från barndomens blommor, och Violante kände igen sig sjelf; orörlig, förtjust tyckte hon sig ännu vara i sin mormors trädgård, vid foten af berget likasom förr, likasom på den ti